Takplankorna knarrar ovanför mitt huvud, och dränker ljudet av brasans sprakande. Snön ligger packad över mitt tak, och utanför fönstret ylar vintervinden som vore den en bister varghona. Det bleka pergamentet vilar framför mig, tomt. Bläckhornet är öppet, väntar på att användas. Fjäderpennan darrar i min hand. Tiden har nämligen kommit för mig att redogöra […]

Stormvindarna hade dragit de gula höstlöven ned från sina grenar, och lagt dem till vila likt ett täcke över marken. Träden hade lämnats likt nakna skelett och regnet föll mellan grenarna och ned över vandrarna. Fem var de. De hade vandrat från Bråkköping i Norr, Rikets enda utpost i Västmarken. De hade följt vägen söderut

En blek höstdimma låg över de rödgula trädtopparna i Af Sejdels Skogar, då ’Drottningen’ anlände. Hon kom klädd i sidenklänning och en vit slöja täckte hennes ansikte. Hennes livvakter bar skabbiga kläder, smutsiga ansikten och illa dolda grin. När det skabbiga följet mötte Rikets utsända representanter uppstod förvirring. Rikesmännen hade ju fått höra att deras

I slutet av den tid som gått till historien som Drakprofetens Vår, besegrades Excidéakulten och Rikets soldater drevs från våra skogar. Efter det steg stridens segrare – Flocken – igenom den magiska Portalen, och försvann spårlöst från Af Sejdels Skogar. När de som så länge försvarat Västmarken från den stundande invasionen från Riket nu försvunnit

En personlig redogörelse av ett möte med Gråbåge, av ledarskribent Garl af Stop: Jag leds in i lägret av beväpnade soldater, en ögonbindel lindad runt mitt huvud. Den ökände Rebellen, Kungamördaren, och nyligen också Portalresenären Gråbåge har till slut gått med på att träffa mig. Jag kan tyvärr inte berätta var vi befinner oss utan

När jag åter gjorde min månadsliga resa till Af Sejdels Skogar, möttes jag av osämja och misstänksamma ögon. Två pappersark var uppspikade på trädet bredvid Tingsstenen, föreställande två män. Den förste var Lancelot, en av Rikets förkämpar, och den andre var Drakprofeten, som för blott ett månvarv sedan, genom en ritual, flytt ur den Krona

Den varma solen steg över trädtopparna, och jagade bort vinterns sista lager frost, som desperat försökte klamra sig fast vid jorden. Af Sejdels Skogar låg tysta, då äventyrarna åter började vandra in på dessa ökända marker, med misstänksamma ögon och fingrarna redo vid svärd och dolk. De kom från Öst och Väst, från Norr och

En varm sol steg över Västmarkens snötäckta marker, och lät vattendropparna fly nedför de frusna vattenfallen, dagen då landets äventyrare valde att återvända till Af Sejdels Skogar. I tystnad samlades de kring Tingsstenen, med händerna hårt knutna runt svärdens hjalt. Med Malcolm i graven saknade Kronan bärare, och folket samlades runt den forna Konungens baneman,

En blek sol hade just stigit över de dimhöljda träden när tre döda män lämnade Drakdalen. En var den gamle lönnmördaren Lars, en annan var en främling vars namn jag inte känner. Den tredje var Kung Malcolm, även om det inte var hans egen hunger som lyste genom hans blodsprängda ögon. Trogna läsare, det är

Väl mött åter, trogna läsare! När jag för blott dagar sedan återvände till Af Sejdels Skogar, möttes jag av alla de äventyrare jag hört talas om i tavernor, stående kring en dödsdömd man, deras blickar kalla. Den ökände lönnmördaren Lars satt på knä framför folkmassan, hans händer bundna. När skogens folk gjorde sin vilja att