En blek sol hade just stigit över de dimhöljda träden när tre döda män lämnade Drakdalen. En var den gamle lönnmördaren Lars, en annan var en främling vars namn jag inte känner. Den tredje var Kung Malcolm, även om det inte var hans egen hunger som lyste genom hans blodsprängda ögon. Trogna läsare, det är en sorglig dag, då nu denne skräckinjagande tingest kallad Lars kan binda andras sinnen till sitt eget, och göra dem till sina slavar, men så lyder fortfarande sanningen.
Det är dock med stolthet som jag anger att de odöda möttes av modiga själar med svärd i sina händer, när de stapplade fram över höstlöven i bedövande tystnad. Jag såg personligen hur dessa hjältar under Västmarkens baner lyckades tvinga Kung Malcolm ned på knä och driva de andra två ut i obygden. Med mycket möda lyckades Kung Gråbåge och hans kämpar slå rep om den vilt sparkande och bitande Kungen de en gång kallat allierad.
När en av skogens främsta helare tillkallats för att undersöka den djupt sjuke monarken, ska han ha lyckats frigöra Malcolm från Lars mörka grepp, och åter gjort honom till en fri man.
Men att bota den galenskap Malcolm och hans syster lidit av, ska ha varit långt bortom läkarens förmåga. Då ska Gråbåge ha förklarat för sina svurna kämpar att den andre Konungens sjukdom blott kunde botas av en ritual, och instruerat dem att spåra upp de ingredienser som krävdes för att åter göra Malcolm frisk.
Förra gången jag fann mig själv i Af Sejdels Skogar talades det mycket om en viss kidnappning. Det sades att Drottning Tiris högra hand, mot sin vilja, rövats bort av de Excidea-kultister som plundrat sin väg genom skogarna den senaste tiden. Jag tvingas meddela er att ryktena varit sanna, men efter flera modiga fritagningsförsök ska Drottningens högra hand ha återfått sin frihet. Men det var inte det enda Rikets svurna företog sig. De fortsatte också sitt sökande efter de runstenar som sägs krävas för att åter öppna portalen mellan Västmarken och Riket. Så vitt jag förstår ska de ha lyckats, och skickat stenarna norrut, mot Gamla Bråkköping där portalen står. Det lyder blandade meningar om ifall detta är en seger för Västmarken eller en förlust. Vissa påstår att Drottningen och hennes folk nu tänker återvända till sitt hemland, och lämna Västmarkarna i fred.
Men jag har också hört viskningar om stora härar i rörelse bortom Revan, i Riket. Och om detta är sant, vore det inte i sådana fall bäst för oss alla att packa våra saker och söka lyckan annorstädes? Den bleka solen stod högt på den snövita himlen när Galne Kung Malcolm, hans syster Erika och Kung Gråbåge stegade upp för Södra Kullens sluttningar. Bakom dem gick deras svurna krigare, med händerna vaksamt på svärdshjalten, och nyfikna Västmarkare följde i deras spår. När Tvekungarna nått kullens krön, band de den motvilliga Erika vid det döda trädet i gläntans hjärta och talade till folket. Med en galnings självsäkerhet i rösten ska Malcolm ha frågat de samlade vem av syskonen som, i ritualen, skulle offras för att göra den andre frisk. Men när folket skrek ut att de ville se Erika botad och Malcolm död, lyste den förvirrade, ursinniga galenskapen i Kungens ögon, och han ska ha givit dem ett hest skratt, lika dött som trädet bredvid honom, och kallt nog för att frysa månget hjärta.
Vad som sedan sades, har genom ryktenas väg gått förlorat, men vad som står klart är att Malcolm utmanat Gråbåge på en duell till döden och att den andre Kungen tackat ja. Vissa hävdar att den Sjuke Konungen såg detta som sin enda chans att undvika domen folket lagt över honom. Andra såg en döende man som blott önskade dö med stål i sin hand och heder i sitt hjärta, som nordliga barbarer så ofta vill. I vilket fall ställde Tvekungarna upp sig på varsin sida av gläntan och drog sina vapen. De slogs med yxa och svärd och dolk och nävar. De slogs tills båda två svettades och blödde och haltade och sjöng dödens sång.
När väl Malcolm fallit på knä för Gråbåges klinga, stod Tvekungarna av Västmarken där, den ene sjuklig och halt, den andre flåsande och motvillig att ta sin väns liv. Med ett sista uppgivet leende, och darrande händer, drack Malcolm giftet som skulle göra systern frisk, och dog där, på kullen som senare kom att kallas Kungens Grav. Gråbåges ansikte ska ha bleknat vid tanken på att ha dräpt sin frände, men när väl folkmassan skingrat sig, Malcolms män burit bort hans kropp, och stridstrumpeter ljöd över skogen ska han ha återhämtat sig. När Rikets och Gråbåges kämpar väl tågat ned för sluttningen till Gamla Handelsfortet, till krigshornens ljud, möttes de av en hord av kultister, ledda av den ökände Narren, som länge spridit skräck och kaos i skogarna.
Vilken glädje som än återstått i Västmarkarnas ögon försvann när denne demon till man steg fram. När han höjde sin blodröda, magiska sten och vrålade att han skulle förinta alla som stod i hans väg, greppade de om sina vapen i ett desperat försök att värja sig mot den kraftstöt som oundvikligen skulle komma. Men ögonblicket innan demonen skulle kasta sin besvärjelse för att sätta skogarna i brand, höjde alkemisten Godmor sin stav, och jag var personligen vittne till hur demonens röda sten smälte i hans hand, och hur han med ett sista förtvivlat skrik föll till marken och dog med den. Tystnad lade sig över gläntan, som om en gud lagt en hand för munnen på alla de som stod där i skogen och frusit fast deras fingrar runt svärdshjalten. Då började kämparna under Flockens och Rikets baner att slå på sina sköldar och rassla sina spjut, innan kultisterna vilt skrikande störtade framåt i ett försök att hämnas sin dräpte härskare.
Sköldar splittrades och fanor revs itu när de båda sidorna möttes, i en storm av stål, skrik och svordomar, som måste ha hörts genom halva Af Sejdels Skogar. Men trots Demonens död, var gudarna med den här av diverse otyg och rövare som följt hans fana. Trots stora förluster stod de segerrika i striden, och Kung Gråbåge och Drottning Tiris ska ha flytt med det som återstod av deras styrkor ut till Västmarkens obygder.
Men vad väntar vårt land nu, när de döda ligger begravda och både hjältar och uslingar i tystnad läker sina sår och vässar sina knivar, i skydd av vinternattens mörker? Kommer Excidea-Kulten att skingras nu när deras ledare har fallit, eller kommer någon att ta hans plats? Och vem kommer nu att bära Döde Kung Malcolms krona? Vännen som dräpte honom, Kung Gråbåge? Eller kanske hans forna frände, Förrädaren Lars, som likt Dödens skugga nu vandrar genom skogarna? Eller kommer kanske Drottning Tiris, nu när Portalen till Riket åter har öppnats, att låta sina härar skölja över Västmarken likt en flodvåg av stål och eld? Och när hon kommer för att krossa alla ’falska’ kronor och låta Rikets fana vaja över landets förfallna borgar, vem kommer att stå i hennes väg?
Vad som än komma skall, kära läsare, så svär jag att jag kommer att vara först på plats för att berätta Västmarkens saga, och jag ber till gudarna att ni kommer att vara där med mig.