Den varma solen steg över trädtopparna, och jagade bort vinterns sista lager frost, som desperat försökte klamra sig fast vid jorden. Af Sejdels Skogar låg tysta, då äventyrarna åter började vandra in på dessa ökända marker, med misstänksamma ögon och fingrarna redo vid svärd och dolk. De kom från Öst och Väst, från Norr och från Söder, men alla samlades de runt Tingsstenen då Bröderna Grimm talade. Dessa minst sagt besynnerliga män utlyste med skratt och vrål en auktion, och försäkrade sina åhörare om att det ’stenföremål’ de skulle sälja, var av allas deras intresse. Trettio droppar senare stod auktionen, och runt Tingsstenen samlades de förväntansfulla lycksökarna åter. När de båda Bröderna Grimm kom kånkande på ett stort föremål, gömt under en tygsäck, misstänkte nog hela folkmassan vad som skulle auktioneras ut.
När de drog säcken av honom flämtade åskådarna till då de såg vad som fanns därunder. Hans ansikte var grått, och hela hans kropp var fångad under ett täcke av stilla, kall sten. De grå, spruckna fingrarna var fortfarande knutna runt skaftet på Basiliskdolken där den vilade – i hans hjärta. Trots förbannelsen gömde sig fortfarande livet där, i den förstenade Gråbåges ögon. Budgivningen var som en strid i sig, men i slutänden såldes han för en summa bestående av inget mindre än sjuttiofem daner, till hans egna förkämpar, Flocken. Det sägs att Rikets tappra kämpar slagit sig ihop med Statsvakten med avsikt att fånga in Lars den Odöde, och bringa honom inför rätta. Och visst blev Lars övermannad och fångad, men om rättvisa skipades eller ej är svårare att avgöra. Efter att den Odöde blivit bunden och fängslad sägs han likt en simpel träl blivit såld till Flocken. Då det varit Lars som drivit in Basiliskdolken i Gråbåges hjärta, var det blott han som hade makten att dra den ur honom, och på så sätt frigöra honom från hans kroppsliga fängelse av sten. Och visst drog han – efter viss uppmaning – vapnet ur statyns bröst, och bröt Dolkens förbannelse. Gråbåge stod nu på skakiga ben, och var en fri man åter. För blott ett månvarv sedan kunde vi glädjas åt att smeden Heinz satte upp sin nya verksamhet i Af Sejdels Skogar, men nu verkar det som om han är spårlöst försvunnen. Städet står tomt, och släggan saknar i tystnad sin bärare. Där en gång glöden knastrade finns nu blott kyla.
Det uppdagades sedan att smedens bror kommit till skogen med avsikt att finna honom, och det sägs att ett par lemmar funnits ute i vildmarken, tillsammans med smedens hammare, så det tycks som om han i skogen gått sitt slut till mötes. Freden vare med er i er vila, Heinz. När skogens diverse falanger satt hukade över bröd och kött och mjöd, tog barden Hastur tillfället i akt att berätta en saga. Han talade om en urgammal historia, om Drakprofeten – den magiker som för hundratals år sedan styrt Västmarken med järnhand. Magikern ska enligt legenden ha blivit fängslad inuti sin egen Krona, och levt i detta gyllne, magiska fängelse sedan sitt fall, och ända tills vår tid. Men denne Hastur ska inte ha gjort detta blott av underhållningskäl, ty i samma mening talade han om ett antal magiska stenar, gömda i skogen, och uppmanade äventyrarna att söka upp dessa, och föra dem till honom. Med ett inte alls särskilt betryggande skratt sade han att detta inte hade någonting alls att göra med Drakprofeten i Kronan.
Under mer än två månvarv har nu vår Statsvakt tjänat Skogarna väl, och bringat åtminstone skuggan av fred och lugn till våra Af Sejdels Skogar. Men nu tycks det som om denna tid nått sitt slut, då denne vår tappre Statsvakt funnits dräpt utanför byn, bunden med sitt eget rep. Och med honom dog Lagen, så vad som väntar vårt land tycks vara än mer anarki och inbördeskrig. Äventyrarna tog Hasturs uppmaning på allvar, och när solen stod som högst på himlen styrde de sina steg till Drakens Dal, med de magiska stenarna i sina händer. När de överlämnade stenarna till barden, förklarade han att han behövde ett offer för sin ritual; och Statsvaktens döda kropp släpades fram. Hastur förklarade att Kronan som nämndes i Drakprofetian var samma Krona som i århundraden vilat på Västmarkens regenters huvud. Samma Krona som drivit Kung Malcolm från vettet. Och nu var Hasturs plan att ’öppna’ denna Krona, och låta den urgamla Drakprofetens själ lämna sitt fängelse, och åter flyga fritt. När den galne barden väl sagt detta var det försent för äventyrarna att stoppa hans onda plan… Och ritualen tog sin början. Hastur hukade sig över Kronan, och utförde en rit som jag ej har mod att beskriva, till Västmarkarnas bestörta ansikten. När ritualen var över, och Drakprofeten tagit över barden Hasturs kropp, ekade hans mörka, kacklande skratt genom dalen. Han reste sig upp och såg sig om, med blicken hos en varg som väljer sitt offer. Excidéas Kultister slöt upp bakom honom, med stål i hand, och på andra sidan Dalen enades Riket och Flockens härar för att slåss mot denna, än större fiende.
Till Drakprofetens skratt föll de båda härarna emot varandra, likt flodvågor av stål. Svärd knäcktes och sköldar splittrades, spjut bröts i tu och båda sidor sjöng dödens sång. Detta var sannerligen en kaosets strid, och vad exakt som hände kan jag ej med säkerhet förtälja, men vad jag dock kan säga, är att det var en katastrof. Gråbåge ska i stridens hjärta blivit nedhuggen, och hans splittrade soldater ska ha tvingats släpa sin skadade regent av slagfältet. Drottning Triris ska ha blivit illa skadad, och sedan striden ägt rum verkar ingen veta vart hon tagit vägen. Vissa säger att hon är död, andra att hon lyckats fly, och andra att hon är Kultisternas fånge, men det är mer spekulation än fakta. Västmarken och Rikets enade här ska ha förlorat striden, deras sköldmurar brutna och deras krigare fallna till marken, döda eller skadade. Men det viskas också om en man vid namn Lancelot – en av Drottningens livvakter – som mitt i stridens hjärta lyckats fånga Drakprofeten med ett förtrollat rep. Sedan ska denne tappre kämpe på något sätt lyckats släpa Profeten från slagfältet, innan Kultisterna märkte att han var borta. Statsvakten ligger mördad, och med honom dog lagen. Gråbåge är skadad, och på flykt undan Kultisternas soldater. Drottning Triris är spårlöst försvunnen, och Lancelot ligger gömd i Skogen någonstans och försöker desperat hindra Kultisterna från att finna och frigöra hans fånge; Drakprofeten. Om de inte redan funnit honom, det vill säga.
Mycket står på spel i Af Sejdels Skogar och själv ska jag nu åter styra mina steg dit för att se med egna ögon hur allt detta slutar. Jag ber till vilka gudar som än lyssnar att ni kommer att vara där med mig.
Garl af Stop Sejdelburg – År 9 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 159e år