0702-52 64 78 (telefonen används enbart under lajven) kontakt@vastmarkenlajv.se

2018-11-15 Själarnas Flaska

Stormvindarna hade dragit de gula höstlöven ned från sina grenar, och lagt dem till vila likt ett täcke över marken. Träden hade lämnats likt nakna skelett och regnet föll mellan grenarna och ned över vandrarna. Fem var de. De hade vandrat från Bråkköping i Norr, Rikets enda utpost i Västmarken. De hade följt vägen söderut och nu var de slutligen framme i Af Sejdels Skogar. En var en magiker, och syster till Drottning Triris av Riket. Men det sägs att hon avsagt sig Tronen för att studera magi. Två var hennes båda döttrar, Prinsessor av Riket. Och de återstående två var ett par råttfångare, ditsända för att ta itu med de upptrappade problemen med Råttmän i skogarna. En uppgift de senare visade sig vara fullständigt inkapabla att lösa. När de fem vandrarna kom fram mötte de fyra falanger; Rikets soldater, Flocken, Motståndsrörelsen, och råttklanen Blodsvans. I takt med att Kriget trappats upp hade skogarnas äventyrarna blivit färre och färre, och nu återstod blott de starkaste, slugaste, och mest härdade.
 
Det visade sig att Prinsessorna och deras mor rest till Västmarken för att meddela Drottningen att Rikets Kungliga Råd sammanträtt. Rådet hade kritiserat Drottningen för hennes misslyckade krig i Västmarken, och beslutat sig för att avsätta henne från sin post. I hennes ställe skulle de båda unga Prinsessorna styra som Drottningar av Riket. Den nu före detta Drottningen, Triris Rödnäve, flydde. Flydde till fots norrut, längs samma väg som de fem nykomlingarna kommit – mot Bråkköping, och Portalen hem till Riket. Men det fanns ett problem. Motståndsrörelsen hade nämligen en plan. En plan att stänga Portalen mellan Riket och Västmarken. Med Portalen stängd skulle Riket inte kunna skicka fler soldater till kriget i Västmarken, och Motståndsrörelsen skulle vara närmare seger, och frihet. Upprorsmakarna samlade ihop de tre portalstenarna som behövdes, och skickade iväg en modig budbärare som lyckades slinka förbi Rikesmännens led. Men frågan är: hinner Triris Rödnäve fram till Bråkköping innan budbäraren? Och annars- blir hon då fast i Västmarken, utan soldater och utan fränder? Kommer Portalen att stängas eller förbli öppen?
 
Samtidigt tampades Flocken med sina egna demoner. De led fortfarande av Portalsjukan – en åkomma som med tiden bara kan sluta i döden. Och det enda som kunde bota dem… visade sig vara ett bröd. Ett bröd bakat på daggdroppar, torkade tårar och malda benknotor. Med mycket möda lyckades de samla in ingredienserna, och bakade brödet över värdshusets eld. Så i slutändan blev Flocken kvitt sin sjukdom, men det var inte deras sista problem… För ute i vildmarken väntade fortfarande deras härförare, Gråbåge, med mord i blicken. Hans sinne var ett enda kaos, en brutal strid mellan flera själar; hans egen, hans blodsfiende döde Kung Malcolm, och den beryktade Drakprofeten.
 
Många tappra kämpar skadades i kampen om att fånga honom, men till slut låg Gråbåge bunden, omgiven av vakande svärd- och spjutspetsar. De släpade fram honom över den lövtäckta marken och lade honom ned under den gråtande, grå himlen. Då lade de – på tempeltjänarinnan Tiathas instruktion – gyllne ringar över hans kropp, och den annars virriga men nu samlade magikern Liv höjde Fenixdolken för att hugga. Hon begravde den i hans bröst, och kaoset släpptes löst. Gråbåge ska ha skrikit likt tusen döende korpar, när själarna strömmade ur hans öppna bröst. Tempelmagikern fångade upp dem i en flaska av glas, och förslöt locket. Ritualen var slutförd, Gråbåge överlevde, och för ett ögonblick var allt gott i Af Sejdels Skogar. Bara för ett ögonblick. Men nu steg mannen känd som Lugard fram ur massan, och slet åt sig flaskan med Malcolms själ. Han hade nämligen fått höra att en död Konungs själ hade magiska krafter. Krafter som kunde ge en vanlig dödlig evigt liv, och gömma en från döden. Han skrek ut åt de samlade att det var han som legat bakom alltihop. Han som brutit Kronan itu, och fört in Malcolms själ i Gråbåges skalle. Han som fått ut den. Han som nu ägde den… Och han som skulle få evigt liv.
 
Men Västmarkens folk delade inte hans uppfattning, och innan han ens talat färdigt satt en pil i hans lår, och han föll i smärta på knä. Han försökte springa men vartenda svärd i gläntan drogs, varje yxa höjdes, och förrädaren Lugard var fast. Till sist blev han nedhuggen av sina egna, men det var bara början. Början på vad som skulle bli den batalj som gått till historien som Slaget om Själarnas Flaska. När flaskan föll från Lugards döda fingrar väcktes hoppet om evigt liv samtidigt hos alla gläntans äventyrare. Och det hoppet är folk ironiskt nog villiga att döda för. Kaoset började och falangerna upphörde som på ett ögonblick. Nu fanns bara girigheten. Viljan att leva för evigt. Sköldar splittrades, spjut knäcktes itu och hoppet dog med de dödliga som bar det. I slutändan låg förrädaren Lugard död bland höstlöven, och Själarnas Flaska hamnade i Motståndsrörelsens händer.
 
Men frågorna – kära läsare – är många. Kommer den före detta Drottningen att hinna fly hem till Riket, eller kommer Motståndsrörelsens budbärare att hinna före henne, och stänga Portalen? Hur kommer de nya Drottningarna att styra Riket? Kommer Gråbåge någonsin att bli som förr? Och vad kommer att bli av Själarnas Flaska, kommer den att slita Västmarken itu?
 
Garl af Stop
Sejdelburg – År 9 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 159e år
Share This