0702-52 64 78 (telefonen används enbart under lajven) kontakt@vastmarkenlajv.se

2018-06-03 En Kort Väg till en Fjärran Plats

När jag åter gjorde min månadsliga resa till Af Sejdels Skogar, möttes jag av osämja och misstänksamma ögon. Två pappersark var uppspikade på trädet bredvid Tingsstenen, föreställande två män. Den förste var Lancelot, en av Rikets förkämpar, och den andre var Drakprofeten, som för blott ett månvarv sedan, genom en ritual, flytt ur den Krona som tjänat som hans magiska fängelse. Men just som Drakprofetens själ stigit ut ur Kronan, tagit mänsklig form, och samlat Excidéas kultister bakom sig, stod Rikets och Västmarkens kämpar där framför honom – och en strid stod. I bataljen blev Drakprofeten fångad, och släpades från slagfältet av Lancelot. Det var i den osäkerhet som jag lämnade Af Sejdels Skogar för blott ett månvarv sedan. Men nu när den nya Statsvakten spikade upp dessa eterlysningspapper vid Tingsplatsen, stod det klart att ingen av dessa män blivit funna efter striden. Istället ska Lancelot – enligt ryktet – ha släpat runt på den bundne Profeten, och flytt undan Excidéas kämpar i flera veckor. Men nu när både Västmarkens kämpar, Rikets soldater, och Excidéas Kultister kommit till skogarna var de alla fast beslutna att finna dem. Och det faktum att vår nye Statsvakt erbjöd en ansenlig berlöning för dessa båda män skadade då inte.
 
Det kaos som följde då praktiskt taget hela skogen sökte dessa två, ensamma rymlingar, är för mig svårt att beskriva. Alla man frågar verkar ha en egen version om hur just de fångade in riddaren Lancelot och hans beryktade fånge, Drakprofeten. Det verkar på de flesta källor som om Västmarkarna varit nära på att slå den galne magikern i järn, men att han ändå till slut lyckats enas med sina förkämpar och fränder i Excidéas kult. Och Lancelot kom också att enas med sin falang; Riket. Men när han återvände stod det klart att Drottning Triris var försvunnen. Hon hade tydligen blivit illa sårad under Slaget om Drakdalen, och efter det ska hon inte ha synts till, av vare sig sina motståndare eller fränder. Men Drakprofeten hade ännu inte förlåtit Lancelot, för hur han i ett helt månvarv hållt honom fången. Därför bestämde han sig för att hämnas, och samlade sina styrkor för att anfalla Rikets falang. I denna skärmytsling ute i vildmarken stod ingen definitiv segrare att finna, men Riket led en skakande förlust. En av Drottning Triris lojala livvakter, Bob, föll för Drakprofetens hand. Då tvingades Lancelot att ställa sig i sin frändes ställe, och utnämnde sig själv till Rikets härförare.
 
Senare samma dag dök en postiljon upp, med ett brev från den försvunna Drottningen. Där berättade Hennes Nåd Triris för sina förkämpar hur hon skadad flytt från Slaget vid Drakdalen, och gömt sig med ett litet livgarde ute i vildmarken. Hon berättade att hon skickat en av sina Kaptener, vid namn Gottfried af Törne, för att leda falangen i hennes och Bobs ställe. Och när Solen stod som högst på himlen kom mycket riktigt Kapten af Törne gående längs Sejdelstigen, handen hårt knuten om en pergamentsrulle. När han mötte upp Rikets soldater räckte han dem pergamentet, och lät dem läsa. Ännu ett brev hade Drottningen skickat, men detta var annorlunda. I brevet förklarade hon hur hon hört rykten om hur Lancelot planerat att förråda henne, och hur han – i Flockens sällskap – blivit gudatroende; något som självfallet i hundratals år varit förbjudet i Riket. Därför hade Rikets delegation inget annat val än att ta reda på om detta var sant. Och när de fann Lancelot sitta i bön, i Flockens – Rikets svurna rivalers – sällskap, återstod inga tvivel; Lancelot var en förrädare. Och som förrädare behövde han också straffas, men när Riket skulle utkräva sin hämnd ställde sig Flocken i vägen för dem. En skärmytsling utbröt, och Riket retirerade tillslut med den illa sårade Kapten af Törne.
 
För en tid sedan var Af Sejdels Skogar offer för odjuret Fluffy. Denna pälstäckta, blodtörstiga best härjade byar och anföll handelskaravaner, men blev tillslut besegrad, och begraven. Men det tycks som om inte alla delar denna uppfattning. Vissa hävdar att djuret blott blivit missförstått, och att man inte bör skada det. Men oavsett vad man tycker så är en sak sann; Fluffy vandrar åter. Det sägs att en av Excidéakultens svartmagiker funnit bestens gamla kroppsdelar, och med hjälp av en trollformel kallad; ”Mörkrets magar mättar hunden,” ska han ha givit Fluffy livet åter. Men detta djur ska inte ha låtit sig fjättras och bli Kultisternas slav, utan flydde själv ut i vildmarken. Om du följer Lerstigen ned till den mosstäckta Drakdalen, och sedan följer den porlande bäcken söderut, kommer du till den plats jag nu tagit mig friheten att döpa till Portalens Dal. På båda sidor om den nästan gyllene, lövtäckta marken reser sig trädprydda kullar, och i dalens mitt flyter den skimrande bäcken som om den ur jorden varit utskuren med kniv. Men i dalens hjärta står nu något som ej fanns där tidigare. Portalens mossiga stenvalv ser än mer uråldriga ut än Gamla Sejdelsburgs fallna murar, och framför den hänger en träskylt som lyder; ”Ur funktion.”
 
I närheten av denna besynnerliga Portal hittades en Nyckel, bredvid ett pergament. Meddelandet löd: ”Portalen kan blott öppnas av någon av Gudablod.” Ryktena svävade likt en dimma runt hela Centrala Skogarna, rykten om hur denna Portal skulle leda till Riket, i Öst. Så det var ej förvånande hur varenda falang i våra Skogar fann det i deras eget intresse att lägga beslag på Portalen, och själva korsa den, och finna vad som än finns på andra sidan. Jag har ej lyckats få detta bekräftat, men det sägs att ett avtal ska ha ingåtts, mellan Flocken och Rikets representanter. Detta ska ha slagit fast att om de båda falangerna slogs sida vid sida mot Kultisterna, så skulle Riket – med Västmarkens stöd – tillåtas fredligt passera genom Portalen, och återvända till sitt hemland. När ryktet spred sig att Excidéas Kultister samlat sina styrkor och befäst Portalens Dal, tog det inte lång tid innan Riket och Västmarken fick reda på det. De två falangerna samlade varenda spjut och svärd och yxa de kunde finna, och begav sig tillsammans till Dalen.
 
Runt Portalens stenvalv stod Kultisterna samlade, med sina fingrar knutna om vapnens skaft. Då den galne Drakprofeten fick syn på Västmarken och Rikets enade här släppte han fram ett upphetsat skratt ur sin hesa lunga, och Kultisterna särade på sig, och lät de nya åskådarna se vad de vaktade. Framför Portalen låg de, bundna till händer och fötter. De var soldater från Riket, kämpar från Flocken, och tillsynes slumpmässigt utvalda medborgare i Af Sejdels Skogar. Drakprofeten nästan hoppade av spänning framför dem, en flaska fylld med en besynnnerlig röd substans i hans händer. Samtidigt som han tvingade i fångarna den blodröda drycken, förklarade han för åhörarna hur denna ritual skulle ge honom makten att magiskt suga livskraften ur människor. Åskådarna från såväl Västmarken som Riket såg på med förfärade blickar, tills de bestämde sig för att de sett nog. Svärden drogs ur sina skidor, yxorna ur sina bälten och pilarna lades till vila mot sina bågsträngar.
 
Men innan de första svärden hunnit mötas, och den första pilen avlossats, steg Kapten Gottfried af Törne fram från frontlinjen. Med fingrarna hårt knutna om svärdshjaltet utmanade han Drakprofeten på envig. Men Profeten blott skrattade, då han såg en chans att demonstrera sina nyvunna krafter – framför publik. Allt Drakprofeten behövde göra var att höja sin hand, och af Törne föll skrikandes till marken, händerna knutna kring huvudet, då han kände hur hans själ lämnade honom. En mörk, förväntansfull tystnad lade sig över gläntan, då ingen visste om den fallne Kaptenen skulle röra sig, där han på marken låg. Profeten höjde sina fingrar i luften – och af Törne reste sig i tystnad. Han hade blivit förvandlad till en själlös, ett Drakprofetens instrument. Han – eller det som var kvar av honom – greppade tag om sitt fallna svärd, och kastade sig likt ett vilddjur in i hjärtat av Rikets här. Han högg vilt omkring sig, och tvingade flera av sina forna fränder till marken, men tillslut blev han ändå nedhuggen – av de soldater som nyss kallat honom ’Kapten’. De båda sidorna drabbade likt vilda vargar samman, med klor och tänder blottade, men svärd och dolk i sina händer. Gråbåge skrek förtvivlat ut order, men hans röst dränktes i den storm av skrik, stridshorn, och stål som mötte stål som ekade genom Skogen. Rikets förkämpar stod nu utan vare sig Drottning eller Kapten, men slogs gjorde de ändå. Slogs för sin försvunna Drottning, men också för en sista chans att få återvända hem till Riket. Sköldar krossades och spjut knäcktes itu. Svärd splittrades i hundra små skärvor och pilar lade sig till vila i krigarnas bröst, och tvingade dem ned till marken, likt fäder som försiktigt nattar sina barn.
 
Detta Slaget om Portalens Dal var ett sådant kaos att till och med Gudinnan Excidéa varit stolt, men till slut hände det ingen hade väntat sig. På något oförklarligt sätt fick en av Flockens förkämpar tag på den ökända Basiliskdolken, och drog den ur sitt bälte, när rätt läge kommit. Denne ännu namnlöse krigare slog sin väg fram till den skrattande Drakprofeten och begravde med nio dvärgars styrka dolken i tyrannens bröst. I det ögonblicket frös Profetens blick till is, hans fingrar till sten, och hans hud grånade som om han åldrats tvåhundra år på blott ett ögonblick. Drakprofeten, fredens baneman, var förstenad. När Profeten var besegrad, nådde striden sitt slut. Berövade av sin ledare, flydde Kultisterna ut i vildmarken, deras styrkor splittrade. När striden till slut var vunnen föll Rikets och Västmarkens tappra kämpar ned på utmattade knän, och lutade sig över sina fallna systrar och bröder. Men när segrarnas ögon slutligen lämnade marken insåg de vad som återstod dem att göra, denna blodets dag. Portalen stod där, helt oberörd av det slagfält, det kaos som bildats runt om den. Likt en stilla, grå klippa i ett stormande hav av brunt och rött, och svart.
 
Då Flocken svurit att Rikets förkämpar skulle få återvända hem genom Portalen, om de tillsammans vann striden, ställde de sig förväntansfullt runt de oberörda stenvalven, ovetandes om vad som skulle förefalla. Innan Flocken räckt över Portalnyckeln till sina stridsfränder från Riket, gav Gråbåge order om att anfalla. En order om förräderi. En order som bröt det löfte han givit dem. Rikets soldater var redan utmattade och utspridda efter striden mot Kultisterna, så när Flocken anföll i samlad trupp, och utan barmhärtighet, hade de redan förlorat. Vissa flydde ut i vildmarken, och andra stod kvar och slogs tills de tvingades göra sina fallna bröder och systrar sällskap, på Dalens lövtäckta mark. Så där stod nu Flocken, omgivna av fallna fränder och fiender, ensamma med Portalen. Med Portalnyckeln i sina darrande händer steg Gråbåge fram, och räckte över den till Snödroppe, den besynnerliga figur som nyss återvänt till Skogarna, och sägs ha någon koppling till Gudinnan Arayah. Med Nyckeln öppnade hon den magiska Portalen, och sade farväl till dessa Västmarkens förkämpar. Utan tvivel och utan fruktan steg de genom Portalens stenvalv, och ut på vad för plats som än väntar på andra sidan. När de försvunnit lade sig en tystnad över Dalen, då de enda som återstod i Portalens skugga var de fallna krigarna, och korparna som just gjort dem sällskap.
 
Garl af Stop Sejdelburg – År 9 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 159e år
Share This