För ett halvt månvarv sedan begav sig en expedition in i Af Sejdels Skogar. De tillhörde ingen falang, nation, eller tronpretendent, utan enades blott av ett gemensamt mål; att finna receptet till Odödlighet. Redan hade de funnit en av ingredienserna; Själarnas Flaska, men de behövde fler. Så de begav sig ut i obygden, ut i Västmarkens mörkaste skogar. När lång tid passerade utan att de återvände, beslöt sig Västmarkens äventyrare för att åter bege sig till skogarna. Då jag själv kände lukten av nyheter, följde jag i deras fotspår.
När dagen grytt ljöd ett horn genom Af Sejdels Skogar. Solens gyllne strålar letade sig fram genom trädtopparna, och smälte bort senvintersnön från den lövklädda marken. Då var tiden kommen för Västmarkens alla äventyrare att åter söka sig tillbaks till de händelserika skogarna. Hornstöten samlade dem vid byn som byggts upp runt det Gamla Handelsfortet.Rikets delegation kom, ledd av de två små prinsessorna, deras mor och förmyndare, samt Fältmarsalk Stormöga. Flocken kom, ledd av sin ledare; Trischa Wren. De båda krigande falangerna möttes av en ny fraktion; en grupp kallad Inkvisitionen. Den nya falangen sade sig vara utskickad av Västmarkens huvudstad – Nya Sejelburg – med syfte att undersöka ryktet om Själarnas Flaska, den artefakt som sägs vara nyckeln till evigt liv. Inkvisitionen sade sig med guld kunna betala dem som hjälpte dem i detta ärende- samt med stål bestraffa dem som stod i deras väg.
Där i byn fann de tre falangerna en främling- en professor vid namn Jaqueline af Rottenstein. Med yviga gester presenterade hon sig som (bland annat) alkemist, vetenskapskvinna, uppfinnare, artefaktkännare, upptäckare, monsterexpert och astronom. Hon hävdade också att hon i minst tio år forskat och rest runt halva världen för att finna receptet till Odödlighet. Det ska ha varit därför denna mystiska figur rest till skogen, men hon hävdar ihärdigt att hennes intresse i frågan enbart är ’akademiskt’.
I det ögonblicket, när alla stod samlade runt värdshuset, var tiden kommen för expeditionen att återvända. Drygt fem var de, som kom utstapplade ur skogen, deras kläder rivna av trädens grenar. Äventyrarna ställde otaliga frågor; ’Var är Själarnas Flaska?’ ’Var är receptet till Odödlighet?’ Men de fick inga svar. När Professorn fick en chans att undersöka dem stod det klart att de tappat sina minnen.
Det spekulerades kring ifall expeditionen faktiskt hade funnit receptet, men att det skyddats av en magisk sköld, som fick expeditionen att tappa sina minnen av händelsen. Så vitt jag vet, blev det dock aldrig bevisat. Men detta skulle ju – om det vore sant – innebära att expeditionens medlemmar faktiskt redan ’visste’ vad receptet var, att de bara hade glömt. Professorn föreslog att skogens äventyrare skulle arbeta för att få de minneslösa att återfå sina minnen, och därmed minnas receptet. Professorn förklarade att hon skulle kunna skapa ett botemedel mot minnesförlusten, ett elixir som skulle få expeditionens medlemmar att åter minnas. Och därmed samlade sig fraktionerna, och Professorn sände ut dem alla i vildmarken för att söka efter de örter hon behövde.
Länge sökte de; de traskade fram genom buskage, vandrade uppför kullar, strövade genom snåriga skogar. I slutändan blev många örter funna, och de trötta och slitna äventyrarna överlämnade dem till Professorn. Hon lyckades i sin tur omvandla dessa örter till motgift mot minnesförlust. När de minneslösa drack detta elixir kunde de åter minnas, och var därmed ett steg närmare receptet till Odödlighet.
En annan nyhet värd att nämna är att något slags demon sägs ha siktats i Af Sejdels skogar. Flertalet ögonvittnen ska ha skymtat en mörk figur, som smugit sig runt i skuggorna. Dessutom sägs det att denna märkliga tingest ska ha makten att – med hjälp av mörk trolldom – ta kontroll över människor. Det ryktas bland annat att den tagit över en av skogens statsvakter, och gjort honom till sin slav.
När den gyllne solen stod som högst på himlen spreds ett rykte genom skogarna, och de tre falangerna samlades förväntansfullt utanför det Gamla Handelsfortet. De sades nämligen att Själarnas Flaska hade återfunnits, efter att den försvunnit med expeditionen veckor tidigare. Det sägs att värdshusvärden funnit den bland sina flaskor och krus, ovetande om att flaskan var en av ingredienserna till Odödlighet. Det debatterades vilken av de tre falangerna som hade rätt till Själarnas Flaska, men ingen lösning kunde nås med ord. Därför bestämde sig äventyrarna för att avgöra frågan – som så ofta är fallet i det laglösa Västmarken – med stål. När de tre grupperingarna drog sina vapen och gjorde sig redo för strid hände något oväntat; Riket och Flocken slog ihop sina styrkor och bildade en gemensam här, för att möta Inkvisitionen. Ljudet av striden ekade långväga genom skogarna, spred sig till varje glänta, skrymsle och vrå. I bataljens början såg det ut som om den enade hären bestående av Riket och Flocken skulle finna seger, men allt förändrades när Riket visade sina sanna intentioner.
Plötsligt drog Rikets härförare – Fältmarsalk Stormöga – fram en förgiftad dolk ur rocken. Det förgiftade stålet begravde han i Lancelots rygg, och såg på när den man som nyss varit hans allierade föll till marken i plågor. Den ökände Lancelot reste sig aldrig åter.Varför Stormöga valde att förråda sin bundsförvant kan diskuteras, men antagligen berodde det på att Lancelot ett år tidigare varit en av Rikets riddare, men deserterat. Något som Rikets företrädare varken glömt eller förlåtit.
Efter mordet på Lancelot blev det hela ett sådant kaos att till och med kaosgudinnan Excidéa varit stolt. Att finna en segrande sida i det tumult som följde är därför närmast omöjligt. Men vad jag dock kan säga är att det i slutändan blev Flocken som fick lägga beslag på Själarnas Flaska. Men många frågor återstår, kära läsare. Vad kommer Flocken att göra med Själarnas Flaska i framtiden? Kommer resten av receptet till Odödlighet att hittas? Vem – eller kanske snarare vad – är denna demon som smyger runt i våra skogar? Och vad är egentligen den mystiska Professorns avsikter? Kära läsare, frågorna är många, och jag ser fram emot att besvara dem alla tillsammans med er, i Af Sejdels Skogar.
Garl af Stop
Sejdelburg – År 10 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 160e år