Stadsvakten Sigvald flydde genom skogen, med sin före detta vän hack i häl. Han stapplade fram över marken, halkade på fjolårets ruttnande gamla löv, och fortsatte flåsande vidare genom skogen. Mannen bakom honom hade mord i blicken, och fingrarna slutna kring en stor yxas handtag. Asksvarta märken löpte över sidan av hans ansikte, likt kol mot hans bleka hy. Med mörk trolldom hade han blivit övertagen av en skogsdemon, och nu var han dess slav – beordrad att bekämpa alla människor… även dem han tidigare kallat vänner. Sigvald snubblade över en sten, och föll på knä på marken. Demonen stannade upp, och höjde yxan över huvudet. Men innan den hann hugga blev den stoppad. Västmarkens äventyrare rusade fram genom gläntan, och kom till Stadsvakten Sigvalds undsättning. Med dragna svärd jagade de Demonen på flykten, tills den försvunnit ut i vildmarken.
Äventyrarna hade kommit från Öst och Väst, från Norr och från Söder. Flocken kom, med sina bågar och gröna kappor. Riket kom, med sina svarta och gyllne banér fladdrande i vinden. Inkvisitionen kom, med sina händer aldrig långt ifrån svärdshjalten. När Demonen väl var bortjagad samlades de alla runt Professorn- den kvinna som hävdat sig veta hur man kan bli odödlig. Hon sände ut dem alla, ut i obygden för att söka upp de ingredienser som krävdes för den kommande odödlighetsritualen. Äventyrarna sökte genom buskage och dalar, de letade utmed Svartbäcken och bortom Stora Stenen.
När väl de funnit de örter och ingredienser efter vilka de sökte, tog de med dem till Professorn, som under stort hemlighetsmakeri utförde sina experiment. Jag förmår ej förtälja för er, kära läsare, vad det egentligen var hon gjorde, vad det egentligen var som skedde i hennes bubblande provrör och märkvärdiga örter. Men det jag kan säga är att ett recept för Odödlighet – där under trädtopparna – började bryggas.
Samtidigt gav sig vissa ut i obygden med ett annat mål; att besegra Demonen. Med händerna aldrig långt ifrån svärden begav sig följet ut för att möta det odjur de flesta skulle kämpa för att undvika. I täten gick den något förvirrade magikern Liv. När de funnit Demonen sägs det att äventyrarna dragit sina svärd, och att Liv med sin magiska, vita sten i handen bannlyst Demonen från skogarna. Kvar ska då Stadsvakten ha stått, nu äntligen fri från Demonens grepp.
När ingredienser till Odödlighetsritualen väl var insamlade kallade Professorn till ritual. Tiden var inne – Odödligheten var till slut inom räckhåll för äventyrarna. De tre falangerna samlades i Drakdalen, men när Professorn talade lade sig tystnaden som ett mörker över dalen. Hon berättade att alla inte kunde bli Odödliga, utan blott ett fåtal. Blott en av de tre fraktionerna. Händer slöts om svärdshjalt, bågsträngar spändes, och äventyrarna började söka sig till sina egna falanger.
Grupperna delade upp sig över dalen, och höll noga uppsikt över varandra. Alla såg på varandra som ett vilddjur ser på sitt byte, men vem som i sanning var vilddjuret, och vem som var bytet, skulle snart visa sig. Inkvisitionen och Flocken slöt ett avtal, som innebar att de båda skulle slåss mot sin gemensamma fiende – Riket – men att ingen av de två grupperingarna skulle utföra Odödlighetsritualen. Istället skulle de frakta ingredienserna till Nya Sejdelburg, där de kunde undersökas under de båda falangernas ständiga uppsikt. Flocken och Inkvisitionen gick samman, och drog tillsammans sina svärd och spände sina bågar. Pilarna flög över dalen och spjuten skallrade likt ormar. Svärd bröts i tu och sköldar krossades. Men i slutändan låg Rikets förkämpar besegrade på dalens mosstäckta mark, och segrarna hurrade.
Men segerns sötma blev kortvarg för Flocken, då Inkvisitionen bestämde sig för att bryta sitt löfte. De anföll Flocken i ryggen, och tvingade sina forna allierade på flykten. När också Flocken var besegrad stod Inkvisitionen ensam kvar som segrare. De ställde sig i en cirkel runt Professorn, i dalens hjärta. Högt skanderade Professor Rottenstein att tiden var kommen; att Odödligheten äntligen var inom räckhåll. Triumferande höjde hon Själarnas Flaska över huvudet. Var och en av segrarna drack en klunk ur den blå vätskan som däri fanns, och kände hur livet susade genom deras ådror. Hur de fylldes av de själar som väntat i Själarnas Flaska. Hur de blev Odödliga.
Inte heller denna gång varade segerns sötma länge. För genom dalen, över alla hurrarop, ekade Professor Rottensteins skratt. Plötsligt drog hon fram en medaljong ur rockärmen, och lät den dingla i sin hand. Långsamt, fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Med blott en enkel medaljong lyckades hon hypnotisera de Odödliga, tvinga ned dem på knä. Man kunde se hur de kämpade, hur de febrilt – i sina egna huvuden – slogs för sina egna medvetanden. Hur de skrek i smärta och vånda, då hon tog makten över deras sinnen. De reste sig, och det stod klart att de nu var hennes slavar. I tystnad marscherade de ut ur dalen, bakom Professor Rottenstein. En ostoppbar här, en odödlig armé, som endast tjänade Professorna syften.
Vilka är dessa syften? Vad är det egentligen Professorn vill? Och vad kommer att hända med denna nya här, kommer den besegras, eller kommer den att flyga likt Hämndens Vind över Västmarken, och kuva allt i sin väg? Det finns många frågor, kära läsare, och jag ser fram emot att svara på dem alla, när jag åter styr mina steg mot Af Sejdels Skogar. Möt mig där, om du har mod nog.
Garl af Stop
Sejdelburg – År 10 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 160e år