Väl mött åter, trogna läsare! När jag för några dagar sedan, åter fann mig själv i Af Sejdels Skogar möttes jag av både bekanta ansikten och främmande, och jag är inte säker på vilka som var mest skrämmande. Det sägs att ryktena från norr var sanna, att ett diplomatiskt följe från Riket i öster ska ha korsat stormbukten för att representera sin nyblivna Drottning. Jag förklarar detta ett historiskt ögonblick, då Västmarken inte skådat något liknande på många år. Det bör dock nämnas att det ännu är oklart vad exakt de önskar åstadkomma här, i civilisationens utkant.
Mina informatörer är långt ifrån överens om hur Västmarkens folk ska ha reagerat på dessa nyheter. Det är dock odiskutabelt att Kung Malcolm och den nyligen självutnämnde Kung Gråbåge ska ha varit långt ifrån glada att höra att en väpnad styrka utan inbjudan vandrat in på vad de anser är ’deras’ marker. När solen stod som högst på himlen, upptäcktes en kvinna liggandes på marken bland löven och kvistarna, medvetslös. Det stod snart klart att hon var en av Rikets ambassadörer, och när hon återfått medvetandet hävdade hon att hon angripits av män klädda i tabarder i Västmarkens färger. Rikets diplomater höll Gråbåge och Malcolm ansvariga för brottet, och de i sin tur skyllde på simpla banditer, och så vitt jag förstått har ingen kommit närmare ett svar.
Knappt ett timslag senare upptäcktes ännu ett offer för dessa våldsamma attacker; ett som Västmarkens folk inte kunde ignorera. Det visade sig att mina personliga farhågor om att släpa rikedomar in till en av världens farligaste platser var besannade, då den flodländske köpmannen hittades rånad och illa skadad, precis som diplomaten före honom. När mannen återfunnit sitt medvetande kallade han till ett Storting, där han krävde att få reda på vem som låg bakom attackerna. När allt han fick fram var anklagelser utan bevis, förklarade han att tvistens båda sidor skulle låta gudarna bestämma, i en blodig batalj. Han utlovade också att den segrande sidan skulle bli belönad med två magiska stenar, en grå och täckt med runor och en röd som blod, men båda lika värdefulla.
På ena sidan fältet ställde sig Malcolm och Gråbåge, deras styrkor åter enade framför en en större fiende. På andra sidan stod Rikets diplomater, stål i hand, redo för ett blodbad. Spjut knäcktes och sköldar splittrades och trots att Rikets representanter ska ha stått segerrika efter striden säger mina källor mig att de magiska stenarna blivit stulna under tumultet, mitt framför allas näsor. Det sägs att hela skogen lyssnat när Malcolms närmaste man; den ökände lönnmördaren Lars, drog fram artefakterna ur rockfickan och med otaliga vittnen utropade sig själv till Konung av Västmarken. Vissa kallade honom förrädare, och vissa hävdade att det varit hans gärningar som satt Malcolm på tronen och att han praktiskt taget styrt Kungadömet i Konungens ställe. I vilket fall som helst är det inte min plats att spekulera kring dessa uttalandens sanning.
Striden som tidigare ägt rum tycktes inte längre spela någon roll, både segrarna och förlorarna ska ha samlats kring de båda tronpretendenterna då de tilldelades varsin stav och förberedde sig på en duell som skulle avgöra Västmarkens framtid. Folkmassan flämtade i skräck och hurrade i förtjusning ständigt då de båda kämparna snurrade runt varandra, stavarna yrande i luften, tills Lars låg på marken och Malcolm stod över honom. Men frågan är; om det Lars sade är sant, att han varit den som egentligen styrt kungariket, är då Lojalisterna redo att följa Malcolm, utan hans högra hand vid sin sida? Och hur kommer förrädarens straff att lyda? Hela skogen sägs pyra med viskningar om avrättningar och förvisningar, men ingen vet säkert.
Jag står inför otaliga mängder frågor jag ej besitter svaren på, men jag hoppas få svar på dem alla när tiden kommer för mig att återvända till Af Sejdels Skogar.