Väl mött åter, trogna läsare! När jag återvände till Af Sejdels skogar möttes jag av att mannen känd som Gråbåge nästan lyckats övertyga folket om att deras kung aldrig skulle återvända, ögonblicket då Kung Malcolm klev ut i gläntan med sina flodländska generaler bakom sig. Efteråt var spänningen så tydlig att du kunde skära igenom den med kniv, tills tystnaden bröts av en rödklädd man som överräckte en krona till Kungen. När Malcolm tagit emot kronan förkunnade han att en kröning skulle hållas, då solen stod som högst på himlen, och att alla ’sanna’ västmarkare var välkomna.
När folket hade slutit upp under sina fanor begav de sig ut i skogarna för att söka äventyr. En av dessa grupper tappra äventyrare stötte på det odjur som härjat skogarna den senaste tiden, och behövde strida mot dess lakejer, äventyrarnas forna bröder och systrar som lidit monstrets smitta och på så vis blivit dess slavar. När de med stål lyckats bringa odjuren ned på knä, tvingade de i dem det motgift som flodlänningen känd som Abelard framställt, och det är med glädje jag meddelar er att monstrets smitta lämnat västmarkarna, som nu är på bättringsvägen.
När folk förberedde sig för att bege sig mot kröningsplatsen ryckte den kungliga generalen Florenc Kungens sejdel ur hans hand, hällde i sig innehållet och påbörjade ett tal han ej kom att fullfölja. När han föll död till marken blev lägret ett enda kaos, och folk började anklaga varandra för att ha förgiftat Konungens general långt innan kroppen ens var kall.
Men frågan jag ställer mig är; var giftet ämnat för generalen som drack det, eller sejdelns ägare; Kung Malcolm? Var detta kanske inte bara mordet på en högt uppsatt general utan ett mordförsök på Västmarkens Konung? När kroppen burits bort för begravning, och ingen lyckats identifiera den skyldige, begav sig följet till Gamla Handelsfortet där kröningsceremonin skulle hållas.
Skickliga musiker och en dansande gycklare hade tillkallats för tillställningen, och bord stod dukade för Konungens trogna, då hans andre general Abelard satte kronan på hans huvud. Folket applåderade och slog nävarna i borden då kungsmännen Hobbe, Lars och en av de beryktade Marodörerna utsågs till Jarlar och Ellisor till den Kungliga Rikshovmästaren. Men på glada tillställningar finns det alltför ofta ett ögonblick då alla leenden dör. Det ögonblicket kom då den dansande gycklaren, mitt i ceremonin anföll Malcolm, för att sedan bli bortjagad av kungsmännen. Efter det fick folket nys om att den beryktade Manabomben skulle finnas i närheten, och begav sig med Kungen för att undersöka saken. Då drabbade de samman med rebellerna, ledda av Gråbåge, som var där av samma anledning.
När stridens sista svärd fallit till marken och den sista skölden splittrats stod de överlevande där i skogen bland sina fallna bröder och systrar och det stod klart att ingen av de stridande sidorna hade en enda av bombens delar i sin ägo, och att den blivit desarmerad bakom allas deras ryggar. Och bättre kunde det inte vara, är en enkel tidningsmakares åsikt. Det var då hornen ljöd. Det var då mannen som givit Malcolm hans krona steg in i gläntan, den röda kappan slängd över hans axlar, och utropade att Gudinnans följare skulle ta upp sina vapen i hennes namn. Då strömmade folk från både Rebellernas ranker och Konungens och samlades bakom kultistens dragna svärd.
När en andra strid just skulle ta sin början ställde sig Gråbåge, rebellernas ledare, ensam framför Malcolms styrkor, svärdet höjt och det tycktes som om hela skogen lyssnade när han utropade; ”Halt!” Det sägs att han ska ha sagt till Konungen att, om inte Kungsmännen och Rebellerna enades skulle skogen hamna i händerna på den än större ondskan; Kultisten. Så den mest osannolika av ting kom att hända, och Kungen och Rebellen tog i hand, blottade sina svärd och ledde sin enade här in i stridens hjärta, och när Malcolm stod över kultistens kropp med hans blod på sin klinga, ledde de också sin osannolika här ut ur det. Men frågan är; vad är det för framtid folket följer dem in i, har de lagt sin fiendskap bakom sig, eller ruvar den fortfarande, bakom en svag fred som likt ett färskt sår bara väntar på att öppnas och blöda åter?