När ryktena började sprida sig likt höstlöv för stormvinden över Västmarken, var vi många som tvivlade. Det viskades om att Bork – en mystisk främling – utfört en magisk ritual för att öppna en port till kaosets gudinna Excidéas domän, för att släppa in två hemska monster i vår egen. Vi var många som tvivlade […]

En sval sol steg över Af Sejdels höströda Skogar, när äventyrarna åter vågade sig ut på vägarna. De kom – som äventyrare så ofta gör – för att söka sin lycka med hjälp av sin list och färdighet med stål. Men det fanns också somliga som sökte… Något annat.Nedanför Kungens Grav, bland Drakdalens dimma och

Sommarens sista varma vind ven över Af Sejdels Skogars trädkronor, och följdes av deras första besökare. Denne ensamme man kom kånkande på en ryggsäck full med pergament, och med två tavlor av ek i famnen. Med blott vinden som sällskap spikade han upp tavlorna i en trädstam, och fäste pergamenten på dem. När han var

De gamla hjältarna är borta. Sommarens sista vind viner utanför mitt fönster- dansar sig fram över Nya Sejdelburgs hustak av halm och skiffer. Blåsten fortsätter vidare, bort över stadens murar och ut i Västmarkens vildmark. Ut över slätterna, och djupt in i Af Sejdels Skogar. Vinden smyger sig fram mellan träden, dansar runt Stora Stenen,

Stadsvakten Sigvald flydde genom skogen, med sin före detta vän hack i häl. Han stapplade fram över marken, halkade på fjolårets ruttnande gamla löv, och fortsatte flåsande vidare genom skogen. Mannen bakom honom hade mord i blicken, och fingrarna slutna kring en stor yxas handtag. Asksvarta märken löpte över sidan av hans ansikte, likt kol

För ett halvt månvarv sedan begav sig en expedition in i Af Sejdels Skogar. De tillhörde ingen falang, nation, eller tronpretendent, utan enades blott av ett gemensamt mål; att finna receptet till Odödlighet. Redan hade de funnit en av ingredienserna; Själarnas Flaska, men de behövde fler. Så de begav sig ut i obygden, ut i

Takplankorna knarrar ovanför mitt huvud, och dränker ljudet av brasans sprakande. Snön ligger packad över mitt tak, och utanför fönstret ylar vintervinden som vore den en bister varghona. Det bleka pergamentet vilar framför mig, tomt. Bläckhornet är öppet, väntar på att användas. Fjäderpennan darrar i min hand. Tiden har nämligen kommit för mig att redogöra

Stormvindarna hade dragit de gula höstlöven ned från sina grenar, och lagt dem till vila likt ett täcke över marken. Träden hade lämnats likt nakna skelett och regnet föll mellan grenarna och ned över vandrarna. Fem var de. De hade vandrat från Bråkköping i Norr, Rikets enda utpost i Västmarken. De hade följt vägen söderut

En blek höstdimma låg över de rödgula trädtopparna i Af Sejdels Skogar, då ’Drottningen’ anlände. Hon kom klädd i sidenklänning och en vit slöja täckte hennes ansikte. Hennes livvakter bar skabbiga kläder, smutsiga ansikten och illa dolda grin. När det skabbiga följet mötte Rikets utsända representanter uppstod förvirring. Rikesmännen hade ju fått höra att deras

I slutet av den tid som gått till historien som Drakprofetens Vår, besegrades Excidéakulten och Rikets soldater drevs från våra skogar. Efter det steg stridens segrare – Flocken – igenom den magiska Portalen, och försvann spårlöst från Af Sejdels Skogar. När de som så länge försvarat Västmarken från den stundande invasionen från Riket nu försvunnit