Af Sejdels Skogar var inte som de brukade när Västmarkens äventyrare senast begav sig dit.
Alla var på sin vakt; vaksamma händer var aldrig långt ifrån sina svärdshjalt och även de modigaste av äventyrare såg sig ständigt över axeln. Det viskades om en mystisk energi nere i Drakdalen, om besynnerliga ljus och folk som försvunnit bland träden. Vi kommer att ha skäl att återkomma till det.
En nykomling i skogen var Lärling Lotta, som i Edvina Guldspades ställe kommit. Hon hade rest dit för att samla alla Västmarkens – ständigt inbördes stridande och bråkande – äventyrare under ett gemensamt gille där de alla kunde samarbeta för att lista ut vad som pågick i Drakdalen. Men till Lottas förtvivlan splittrades äventyrarna i tre olika gillen. Det första var de Utvalda som leddes av Mästare Skarp och Tut, med Bard Grön. Det andra – som ville lära sig mer om Drakdalens magi – var Tempelgillet som leddes av Mästare Emma och Bard Aithya. Det tredje gillet – som ansåg att byborna kunde sköta situationen själva utan att utbölingar som Lotta blandade sig i – leddes av Mästare Tiliona med bardlärling Leonard.
Förutom dessa gillen fanns även andra företagsamma typer i Af Sejdels Skogar, som Sten och Orlando som öppnade bageriverksamhet i skogen. Jag har goda källor på att bakverken ska ha varit utsökta (och det skriver jag utan att de alls sponsrat denna tidning, vill de eller någon annan omnämnas fördelaktigt i framtida nummer tar jag bara emot mycket höga mutor).
En annan nykomling i skogen var en mystisk figur vid namn Hammarhand som var nyfiken på vad som pågick i Drakdalen. Källor säger att han redan vid mitten av dagen betedde sig märkligt – blev plötsligt arg för ingenting och liknande – och märkligare skulle det bli. I sällskap med några andra äventyrare begav han sig ned till Drakdalen för att undersöka vad som var fel. Och att något var fel blev snabbt uppenbart; sannolikt påverkad av den magiska energin i dalen ska Hammarhand ha blivit fullständigt ifrån sig, dragit sitt vapen och gått i bärsärk mot sina egna fränder som vore de hans blodsfiender. Och där vankade han runt i dalen, och om någon vågade sig nära anföll han direkt och skoningslöst.
Äventyrarna insåg att något behövde göras åt situationen och beslutade sig för att genomföra en ritual för att få klarhet i vad som var fel i Drakdalen. Efter ett misslyckat ritualförsök lyckades de med avancerad stridstaktik och list lura in Hammarhand i en cirkel där de kunde utföra ritualen till fullo. Hammarhand strövar visst fortfarande runt i skogen, aggressiv och omöjlig att tala med, men magikerna fick vissa svar. Jag har hört viskas om att de fått en vision, en inre magisk syn. Det sägs att de såg lila dimma och en ko.
Vad det betyder vet inte en enkel tidningsman som jag själv, och inte heller vad som hänt med Hammarhand, vad det är som är fel med Drakdalen eller vad som ska göras åt det för att Västmarken ska bli som förr. Men jag vet att svaren på alla dessa frågor flitigt kommer att sökas av skogens äventyrare, och att jag inte vill missa dem.
När vi åter styr våra steg åt Af Sejdels Skogar.
Garl af Stop
Sejdelburg, år 12 e HV (Efter Hämndens Vind) Segerns 162a år.