För några veckor sedan begav sig folk från när och fjärran ned till byn Kartoffelköping, i den flodländska kolonin Federationen, i södra Västmarken. Vissa kom för att fira Mortusmäss – en högtid tillägnad dem som lämnat oss för den sista vilan – några för att göra sig rika, och andra för att lära sig om skogens mystiska, magiska hemligheter.
Då jag själv inte var på plats i Kartoffelköping förlitar jag mig istället på min goda vän Berimund Gilie – enligt egen utsago Västmarkens bäste bard – som var där att nedteckna alla sagor, sägner och sanningar han hörde och såg. Nedan följer hans redogörelser för vad som skedde i Kartoffelköping runt Mortusmäss.
När mörkret fallit samlades folk i byns värdshus för att höra en saga berättas av den fantastiske sagoberättaren Berimund. Han talade om en vän vid namn Sigmund som plötsligt försvunnit, och som mött på en mystisk varelse i skogarna runt byn. Ett magiskt väsen kallat Lyktbäraren. Förr hade Lyktbäraren haft som uppdrag att föra de dödas själar till himmelrikets vila, men sedan Hämndens Vind för 12 år sedan svepte över Västmarken och rev upp landet var den korrumperad, dess lykta blodröd istället för vit, och de döda fick ingen vila. När Sigmund sett den svartklädda varelsens röda lykta lysa genom mörkret hade han känt hur natten frös till is, hur all hans glädje och kreativitet sögs ur honom och kvar blev bara vrede och skräck.
När Berimund berättat färdigt lämnade människorna värdshuset. Ute i mörkret den natten kunde många se en röd lykta brinna mellan träden.
Så några modiga äventyrare bestämde sig för att inte låta sig skrämmas av detta mörka väsen, och när dagen grydde begav de sig ut för att leta svar på hur de skulle återställa denna varelse till dess rätta, goda form. De sökte genom mystiska skrifter, genom djupa skogar och längs urgamla drakspår som ledde uppför ett berg till självaste dödens port. Där fann de den sista pusselbiten som lät dem – med mycket möda – lösa stjärnornas gåta, vilket gav dem precis vad de letat efter; den magiska artefakten Mörkrets Ljus.
När natten på nytt sänkte sig över Kartoffelköping kunde de åter skymta lyktans röda ljus ute i skogen, men den här gången rörde det sig rakt mot dem. Många skulle ha varit livrädda om de stått i deras skor, men icke dessa äventyrare. För de visste att de hade Mörkrets Ljus på sin sida. Så när Lyktbäraren steg ut mitt ibland dem överlämnade de Mörkrets Ljus till honom, och förbannelsen bröts; hans lykta var inte längre röd, utan ljust vit som förr. Och de döda fick sin vila. Äventyrarna hade lyckats.
Men det var inte det enda udda som inträffade kring Mortusmäss. En dag upptäcktes en kropp ute i skogen; direkt stod det klart att ett brott begåtts. Och huvudmisstänkta blev genast en kvinna i byn vid namn Ezmorelda och hennes son Olof då de blivit påkomna i full färd med att gömma kroppen. De ställdes inför rättegång och den uppfinningsrika apotekaredottern Viola Bure föreslog den briljanta idén att låta de misstänkta dricka sanningsserum. När Ezmorelda druckit serumet kunde hon bara berätta sanningen, och erkände att det mycket riktigt varit hon som dräpt mannen som hittats i skogen. Men hon förklarade också att mannen först brutit sig in i hennes hus och försökt råna henne; att hon bara skadat honom i självförsvar, för att rädda sitt eget liv. Byns invånare debatterade ingående om och i sådana fall hur de ansåg att hon borde bli bestraffad; dels hade hon ju såklart bara agerat i självförsvar, men samtidigt hade hon efteråt försökt gömma kroppen och undkomma rättvisan. Byn bestämde sig därför för en kompromiss; Ezmorelda blev frikänd för mord men dömdes till straffarbete i värdshuset för att hon försökt gömma kroppen.
Dagen efter var det borgmästarval. Till att börja med verkade valet stå mellan den gamle Borgmästaren Ippolita de Abbrixio, en gammal adelsman från Flodländerna, och hans västmarkiska utmanare Preben. Men under dagen framkom det att båda karlarna hade skelett i garderoben; Borgmästaren Ippolita hade hemliga, impopulära planer på att bygga gruvor över hela Federationen som skulle förstöra naturen, och utmanaren Preben hade hemligt stöd från Riket, en mäktig fiendenation. Så en tredje kandidat ställde upp; en lärd flodländare vid namn Tilona som bosatt sig i byn. Bredvid de två skandalomsusade gubbarna charmade hon folket som applåderade och hurrade åt hennes slagkraftiga tal. Det slutgiltiga resultatet blev 10 röster till Preben, 15 till Ippolita de Abbrixio, och 24 till Tilona. Så Tilona gick segrande ur valet, utropades till ny Borgmästare och proklamerade att en ny tid av fred och välstånd låg framför Kartoffelköping.
Garl af Stop och Berimund Gilie
Sejdelburg, år 12 e HV (Efter Hämndens Vind) Segerns 162a år.