Rikets invånare i vår ärade huvudstad, hör upp! För jag skriver ännu en gång till er från den djupa och ogästvänliga plats som är Af Sejdels skogar. Min penna darrar av både obeskrivlig lycka och oro. För det skulle utkämpas många tappra strider och avslöjas uråldriga hemligheter denna, bistra höstdag. För framtiden ser mycket ljus men ack så oviss ut för Västmarken och dess råbarkade befolkning.
Men innan vi kommer till det så har jag den stora äran att få berätta att vår älskade drottning Triris Rödnäve lyckades med att passera genom Revan med sitt följe, och jag hade turen att få se henne i egen hög person. Vår ärade drottning försökte ha ett civiliserat samtal med barbarerna men de vägrade att lyssna. Deras ledare, Tricsha, sköt istället en pil över hennes huvud! Efter denna skymf hade hon haft all rätt till hämnd och blodsutgjutelse men som den evigt nådiga drottningen hon är så skonade hon patrasket.
Efter detta har jag glädjen att meddela att hennes följe bestående av bland andra hennes livvakter och förtrupp snabbt skred till verket med att skapa ordning om än Västmarken bjöd på motstånd. Adelshusen Silverlöv och Stormöga hade även de sina representanter på plats. Silverlöv satte snabbt upp tullstationer till byn och Stormögas representanter som även är akademiker från Kollegiet började undersöka Revan.
Västmarken å sin sida var ännu ovilliga att böja knä ännu till Rikets övermakt, och bestämde sig för att gå tillbaka till sina hädiska traditioner i att tillbe gudarna i hopp om hjälp, fastän dessa självklart besegrades och bannlystes av Riket för flera tusen år sedan. Men deras altare blev kortvariga när våran ärade drottnings förtrupp slog till mot ett av deras altare till jord guden. Dessvärre hann de inte i tid och de gudatrogna västmarkarna lyckades genomföra ritualen. Då blev det dock på den totala anarki och girighet som låtit sprida sig i dessa marker tydlig och den totala bristen på ett gemensamt styre och mål, när flera av västmarkarna för några enstaka daner gick över till Rikets sida i denna strid. En strid som stod de andra Västarkarna övermäktig.
Framtiden står för dörren för vårat rike kära Sätesbor, men den kan komma att få en ödesdiger vänding i denna nästa del av våran historia.
För trots Rikets många glänsande framgångar så skulle det visa sig att Riket och för den delen hela världen har nu en fiende som ingen tycks kunna besegra, ödet. För förda upp från mörkret under marken i och med råttornas flykt, fann äventyrarna en stentavla och sedan en flaska som funnits bland ruinerna i gruvan. På dessa artefakter stod en text på ett främmande språk som man misstänkte vara Tewatshallwecallems uråldriga text. Efter många vänder lyckades invånarna i Västmarken lösa denna underliga skrift och Tricsha deras ledare, med en hård och glödande blick av vrede läste upp översättningen. Det visade sig vara en profetia som då berättade om att undergången var nära. Första delen berättade om hur “tusen steg skulle färgas i tre färger, i blod, i evig natt och i skatters fagra glimmer.” Detta anklagade hon skulle symbolisera Riket och att det skulle varit vårt fel att profetian började men Rikets representanter var då inte sena med att påpeka att Västmarken kanske också redan uppfyllt nästa del, som handlade om att gudarna skulle kontaktas och börja tala genom folket. Bistra miner syntes runt om i ringen där båda sidor begrundade allvaret i situationen.
Båda sidor gick sedan åt varsitt håll och började förbereda sig för strid, måhända kunde profetian stoppas om den andra sidan utrotades. Men då kom några modiga äventyrare fram till de båda sidornas ledare och förklarade att de var neutrala i frågan och önskade anordna ett fredsfördrag så blod inte behövde spillas. Båda sidor gick något misstänksamt med på förslaget.
Under mötet så la de neutrala fram många övertygande argument om fördelarna med att nå en fredlig lösning. Men hatet mellan de båda sidorna gjorde att det stundtals blev hett och förolämpningarna flög genom luften och ingen kompromiss var inom synhåll. Tillslut så la Riket fram ett förslag om ett samarbete i att göra vetenskapliga studier runt Revan, något Västmarken gick med på, men när Riket föreslog att de skulle få en bit mark för att kunna bygga ett fort att bo i så tog det stopp. Påeggad av en kakafoni av nekanden och förolämpningar klev en mörkklädd figur fram ur barbarernas led. Den skarpsynte kunde se animusen krig gestaltens hals och för alla de andra stod det klart att detta var en magiker när mystiska ord uttalades och en våg av mörk magi slungades iväg mot drottningen. Striden var ett faktum.
Molnen hade börjat hopa sig och ingav ett mörker över slagfältet. Striden blev hård och slagfältet sträckte sig över hela byns nordvästra sida. Men Tricsha, Västmarkens orättmätiga ledare, såg hur hennes kamrater föll på alla sidor runt omkring henne och Rikets knektar fortfarande stod starka kvar. Hon insåg då att denna strid aldrig kunde vinnas så för att spara liv så fattade hon det kloka beslutet om att försöka stoppa striden genom att beordra sina trupper att lägga ner sina vapen. Hon la sedan själv ner sin båge och svärd och närmade sig drottningen. Till allas stora förvåning så böjde hon knä där och svor drottning Triris Rödnäve trohet. Nästan poetiskt för Västmarkens del, så började då regnet då att falla något de säkert tog som gudarnas sorg över detta nederlag.
Men oavsett hur denna strid slutade så förstod alla där att detta var bara början på den sista och avgörande striden mot ödet och mot denna profetia. För som det stod så har “tidens sand redan börjat rinna”.
Af Sejdels skogar, år 13 e Hv (Efter Hämndens Vind) Segerns 163e år.
Västmarkenkorrespondent för Säteskuriren
Hanno Von Stift