Skogens invånare har hört det i vinden. Vattenandarna har känt det i de kalla bäckarna. Prästerna och Templets magiker har förnummit det i tystnaden.
Någonting har vaknat i Västmarken.
Det började med att en kvinna vid namn Edvina Guldspade anlände från Kartoffelköping i Söder. Hon påstod sig vara berömd äventyrare – fast ingen tidigare hört hennes namn – och påstod sig ha rest till Af Sejdels Skogar för att samla alla skogens äventyrare i ett enat gille. Men när hon kom fram misstänkte hon att något inte stämde. När hon tagit dit vetenskapsmän och kollegiefolk från Nya Sejdelburg – vars mätmetoder och besynnerliga maskiner en enkel tidningsman som jag själv inte förstår mig på – fick hon det bekräftat. En märklig energi hängde över Drakdalen. Marken var inte som den skulle; inte mossan, inte jorden eller de fallna höstlöven- inte luften och inte vinden och sannerligen inte tystnaden.
Och det var bara början.
Snart började folk försvinna. Även äventyrare som kände skogen väl kunde gå vilse runt Drakdalen, och när de kom ut igen fick de berättat för sig att de varit borta i flera dagar, inte – som de själva trott – i någon timma. Vissa har tappat bort saker i skogen. Andra har sett märkliga ting smyga mellan träden. Åter andra går in i skogen ilskna och förbittrade men kan inte sluta skratta när de kommit ut. Eller skrika.
Stadsvakterna har avrått folk från att gå dit. Jag antar att de inte känner Västmarkens äventyrare särskilt väl; er ökända ärelystnad och nyfikenhet har drivit er att möta värre faror förr, och tack vare ert mod och er list har ni också överlevt.
Så, ämnar ni foga er efter stadsvakternas avrådan?
Nej, trodde väl inte det.
Vi ses där, i Västmarken.
Garl af Stop
Sejdelburg, år 12 e HV (Efter Hämndens Vind) Segerns 162a år.