Sommarens sista varma vind ven över Af Sejdels Skogars trädkronor, och följdes av deras första besökare. Denne ensamme man kom kånkande på en ryggsäck full med pergament, och med två tavlor av ek i famnen. Med blott vinden som sällskap spikade han upp tavlorna i en trädstam, och fäste pergamenten på dem. När han var färdig väntade han.
Det var den tiden på året när äventyrarna åter börjar styra sina steg mot Af Sejdels Skogar- för att söka sin lycka, sälja sina svärd för silver, eller leta efter magiska artefakter bland mystiska gläntor och dimmiga dalar. Och mycket riktigt kom de, och mötte den väntande främlingen med pergamenten.
På dem stod uppdrag skrivna i svart bläck. Uppdrag från adelsmän ute efter guld, från systrar ute efter hämnd, och från magiker ute efter förbjuden kunskap. Denne främling hade lyckats göra sig själv till bron mellan uppdragstagare och uppdragsgivare- han erbjöd äventyrare äventyr, och visst fick de en påse daner dessutom, när uppdragen var slutförda. Han kallade sig Skråmästaren.
Efter flera år av inbördeskrig är Västmarken trasigt, brutet itu, och fullt av folk som är trötta på att slåss för andra. Trötta på att slåss för tronpretendenter och giriga främlingar med kronor på sina huvuden. Nu tycks tiden istället vara kommen för Västmarkens äventyrare att slåss för sig själva.
Men det tycks som om detta lockar till sig andra typer också; farliga typer. Folk som är villiga att sälja sina mödrar för ytterligare en påse guld. En sådan figur kallade sig Rhöfvald Grimm. Ensam kom han till skogen, med blott sitt svärd och en påse stulna silverbägare till sällskap. Han kallade sig Västmarkens störste rövare, känd från Karls Korsning i Öst till de låga bergen i Väst, och påstod att han var ledare för ett ökänt rövarband. Rövarbandet syntes dock inte till, och de flesta hade aldrig hört talas om karln och skrattade åt hans storslagna hävdanden. Åtminstone för en tid.
Ännu en sådan figur var Bankmannen; en karl som fann mycket nöje i att driva in skulder från äventyrare som tidigare lånat hans guld. Det sägs att denne man inte har några somhelst gränser- vissa viskar till och med om att en stackars skuldsatt kvinna ska ha blivit avrättad när hon misslyckats betala tillbaks.
I början av dagen gick affärerna bra, uppdrag slutfördes, lön betalades, och så vidare. Men när solen stod som högst på sensommarhimlen flög en viskning genom Byn likt en löpeld. ”Rövare,” viskades det. Det sades att de siktats bortom Kungens Grav, över Eremitkullen. Det påstods att de tänkte anfalla Byn, stjäla vad som kunde stjälas och bränna vad som kunde brännas.
Men Västmarkens äventyrare handlade med en skogsorms snabbhet. Skyndsamt lyfte de fallna trädgrenar från marken och byggde en barrikad framför Byn. Bakom den väntade de med händerna vilandes mot svärdshjalten. Vissa darrade, andra lät bli- om så för mod eller dårskap.
När de maskerade rövarna vällde ned från kullen med blottat stål, sprang en man äventyrarna kände igen i täten; Rhöfvald. Han hade talat sanning om rövarbandet, men kunde de överta Byn? Eller skulle Västmarkens äventyrare ha styrka, mod och slughet nog att stå emot dem?
Stridsvrål ekade genom skogen, sköldar splittrades, och rövarna kämpade för att bryta sig igenom barrikaderna. Men i slutändan blev Rhöfvald besegrad, nedhuggen av dussintalet modiga kämpar, och Västmarkens äventyrare stod segrande mot rövarna.
Men – kanske du frågar dig, kära läsare – vart tog Rhöfvald vägen? Och vad hände med de andra rövarna, lever de kvar, och lurar ute bland trädens skuggor? Vad kommer att ske med Bankmannen? Vem är egentligen Skråmästaren? Och – framförallt – vad kommer att ske med Västmarkens äventyrare, när de åter styr sina steg mot Af Sejdels Skogar? Vilka segrar kommer de vinna, vilka förluster kommer de lida, och vilka äventyr kommer de uppleva? Bara du – kära läsare – kan svara på den frågan.
Garl af Stop
Sejdelburg – År 10 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 160e år