Snart, kära läsare, ska hammare och släggor och skyfflar och hackor ljuda över Af Sejdels Skogar; industrins sång ska sjungas och vinstens dans ska dansas under trädkronorna! Västmarken ska nämligen få sig… en gruva.
Det var i varje fall det Hertiginnan Florens Augusta af Sejdel (eller Grävinnan som hon börjat kallas) skanderade framför Västmarkens äventyrare, så fort de återvänt till skogarna efter sommaren. En gruva, ja. Västmarkens alldeles egen gruva. (Eller Hertiginnans alldeles egen gruva i varje fall). “Enastående”, sade vissa. “Fantastiskt”, sade andra. “Helt kasst, förfärligt och totalt vidrigt,” sade ytterligare andra.
Hertiginnans kungörelse delade äventyrarna i två grupper; de som tyckte att en gruva var en jättebra idé, och de som tyckte att det var den sämsta idén sedan rebelledaren Gråbåge bestämde sig för att klä sig i kvinnokläder och utge sig för att vara Rikets Drottning, (en mycket intressant händelse i vårt lands ack så stolta historia). Men det fanns också en tredje falang i skogarna denna dag, ett gäng farliga typer som smög runt i skogarna med de mörkaste av planer. De tycktes ledas av en mycket märklig figur som kallade sig Tärningsmästaren, därför att han verkade lämna alla sitt livs beslut – stora som små – åt en tärning av trä, täckt av märkliga symboler, med andra ord; åt slumpen. Jag återkommer till dem senare.
Vad gäller gruvan så valde de som stämde in i Hertiginnans analys att följa henne, antingen som anställda eller andelsägare i gruvan som komma skulle. Tillsammans lade de ned mycket ansträngning på att finna gruvans öppning, den bästa platsen att börja gräva, för Hertiginnan var säker på att mycket av det magiska och värdefulla materialet drakonit skulle finnas någonstans under marken. Om de fann den ultimata platsen att börja gräva eller ej kan jag dock inte svara på, då det tycks som om Hertiginnan håller hårt i all information om sin nya affär.
Vad jag dock kan säga är att den nybildade motståndsrörelsen mot gruvan gjorde allt i sin makt – och ämnar fortsätta göra just det – för att sabotera precis allt Hertiginnan försökte göra. Det sägs att denna motståndsrörelse menar att en gruva bara skulle innebära massa problem för Västmarken, och säkert också förorena skogen. Dessutom är ju Af Sejdels Skogar en mycket magisk plats, och vem vet vad som ligger gömt under den urgamla jorden? Att gräva på platser där demoner vandrat, vildbesvärjare fallit och drakar dött kan ju medföra vissa… risker.
Apropå risker gjorde det där tredje följet jag nämnde sig åter påmint när solen stod som högst på den bleka himlen ovanför. Det visade sig nämligen – som förvånansvärt ofta är fallet med ljusskygga följen med mörka planer – att de dyrkade Excidéa; eldens och hämndens gudinna. Nedanför byn samlade dessa kultister sig, och lade ut sina heliga ritualföremål över de förstfallna höstlöven. Tärningsmästaren och hans svartbesvärjare strödde salt och bitar av drakonit i en cirkel och i ritualens hjärta låg en pojke som sades vara Excidéas avlägsna ättling, som skulle offras till den mörka gudinnan.
Men Excidéadyrkarna förblev inte ensamma. För både de som stött och de som motsatt sig Hertiginnans gruva lyckades lägga sina motsättningar åt sidan för att bemöta en gemensam fiende; kultisterna. Så denna märkliga här dök upp med svärd i sina händer och bågar i sina famnar, redo för strid.
Och strid blev det. Det visade sig nämligen att anfallarna i sin ägo hade den sista ingrediensen kultisterna behövde för att slutföra sin ritual; den gamla Excidéakultens heliga fana. Kultisterna skar sig genom anfallarnas försvar med svärd och spjut och yxa, och alla jag talat med enas om att varenda krigare slogs väl i denna batalj, men i slutändan föll Tärningsmästaren för en fiendeklinga och striden var vunnen för denna oväntade allians av gruvarbetare och gruvmotståndare. Men inte innan kultisternas svartbesvärjare gjort sitt bästa för att avsluta ritualen, även utan den heliga fanan, och slutfört sin mörka offerrit.
Frågorna är många, kära läsare. Kommer denna delvis slutförda ritual att få några följder, och i sådana fall vilka? Har gruvöppningen hittats, och i sådana fall var? Hur kommer gruvans motståndare att agera i framtiden; kommer de lyckas stoppa Hertiginnans planer? Och om det nu börjar grävas i Västmarkens urgamla jord, vad kommer vi att finna?
Och kommer vi att vilja finna det?
Frågorna är många, kära läsare, och jag ser fram emot att med er besvara dem alla. I Af Sejdels Skogar.
Garl af Stop
Sejdelburg – År 11 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 161a år