En personlig redogörelse av ett möte med Gråbåge, av ledarskribent Garl af Stop: Jag leds in i lägret av beväpnade soldater, en ögonbindel lindad runt mitt huvud. Den ökände Rebellen, Kungamördaren, och nyligen också Portalresenären Gråbåge har till slut gått med på att träffa mig. Jag kan tyvärr inte berätta var vi befinner oss utan att bryta vårt avtal – allt jag kan säga är att vi är utanför Västmarkens gränser. Osynliga nävar tvingar ned mig i en stol, och ögonbindeln rycks från mitt huvud. Jag gnuggar sömnen ur ögonen, och bländas av den, nu glömda, solens ljus. Flockens kämpar står runt omkring mig, med misstänksamma blickar och händerna knutna runt vapnens hjalt. Smutsiga ansikten, några skabbiga tält, en ensam, sprakande eld – inte den tronpretendents hemvist jag väntat mig kanske, men då är ju Gråbåge känd mer som rebell, än som kandidat till Konung.
Framför mig sitter han, på en fallen stock, ansiktet skuggat av den gröna huvan, bredvid sin högra hand, Trischa. Jag förklarar varför jag är där, att jag vill veta vad som egentligen hände efter att Flocken besegrat allt motstånd i Slaget om Portalens Dal, och stigit igenom den magiska tingesten. Att jag vill veta vad som skedde på andra sidan Portalens magiska stenvalv. Samt att jag vill dela detta med Västmarkens folk, genom det Stop ni, kära läsare, nu håller i. Gråbåge lutar sig fram, och talar. Han berättar historien om Mörkegårds Förbannelse. Mina Anteckningar från Gråbåges Redogörelse: Portalen blixtrade till bakom Västmarkarna och de såg sig omkring. På denna nya plats var träden mörkare, och himlen röd som Excidéas hjärta.
Framför dem stod en riddare, vars ansikte var blekt som ett liks, och vars ögon rymde ett mörker djupare än den svartaste tjärn. Han hälsade dem välkomna till ’Mörkegård’. Den mystiske Svarte Riddaren ledde Flocken genom den mörka skogen tills de började skymta eldar mellan träden. De leddes ut i en glänta, och insåg att de inte var ensamma. Runtom dem i gläntan stod olika skepnader, mörka, av skuggorna dolda. Dessa var Mörkegårds invånare. Dessa diverse orcher, otyg och barbarer verkade först misstänksamma, men bjöd sedan in Västmarkarna till Gårdsstugan för att tala. Flocken berättade om Portalen, och hur de mot sin vilja kommit till denna nya plats, då de egentligen önskat resa till Riket. Mörkegårds invånare talade i sin tur om en Profetia. Denna Profetia ska ha förutspått Flockens resa genom Portalen, men talade också om mörkare krafter i görningen. Det sades att Västmarkarna skulle åtföljas till detta nya land i Knivsäggens skugga, av svartpest och krigare utan själar. Det sades att två svärd skulle finnas i Mörkegård – ett svärd av ljus som skulle komma med Flocken, och ett svärd av mörker som redan skulle vänta på dem.
Profetians rätta bevisades morgonen därefter, då en här av dessa ’själlösa’ marscherade in i mörkegårdarnas läger, med stål i hand, och ansiktena dolda bakom vita masker. De leddes av en mystisk figur, vars ansikte halvt doldes av en vit mask, och som bar på den mörka klingan, Skälvaren, som nämndes i Profetian. Men det tog inte lång tid för Flockens krigare att lista ut vilket av deras svärd som var det berömda ’Mörkerbane’, som Profetian talat om – Skälvarens svurna fiende. De insåg att Gråbåges uråldriga klinga, Nordens Flamma, var det svärd som nämndes i den urgamla texten, den eld som skulle bränna bort mörkret, och giva de själlösa sina själar åter. Men om de skulle segra mot Skälvaren behövde ljusets stål också välsignas med tre Kungars blod, i enlighet med gammal sägen. Stålet hade redan smörjts med blod från en regent, i form av Galne Kung Malcolm, under hans duell med Gråbåge, så då återstod blott två. Först högg de Gråbåge själv, som efter Malcolms död burit hans Krona. Då återstod en Konung, vars blod de skulle stjäla.
Den mystiske figur som visat dem vägen från Portalen – den Svarte Riddaren, visade sig avgörande i det avseendet. Det förhöll sig nämligen så att han, innan det gamla Kungadömet Grönegårds fall i Kriget mot Gudarna, varit landets Konung. Eftersom han lett upproret mot Gudarna hade de – som sin sista handling – dömt honom till att i ensamhet vandra jorden i evighet, och aldrig tillåtas träda in i dödsriket. Så Flocken omringade denne gamle Konung – deras frände – och högg honom med Gråbåges svärd, Nordens Flamma. Eftersom han var odödlig var allt de kunde göra att skada honom något, och sedan lämnade de sin gamla vägvisare i fred – svärdet välsignat. Då samlade de sina styrkor, enade sig med Mörkegårds invånare, och begav sig ut med stål i hand för att möta Skälvarens växande här. De fann dem utanför Gårdsstugan.
Framför horden av själlösa stod Skälvarens bärare; den mystiske mannen vars ansikte halvt täcktes av en benvit mask. Mittemot honom, på andra sidan gläntan, stod Gråbåge, med ljusets svärd, Mörkerbane, i sina händer. Krigshornen ljöd och de båda sidorna rusade mot varandra likt stormande havsvågor av stål. I slutändan stod Gråbåge över den fallne maskerade krigaren med Mörkerbane i sin hand, och denne mörkrets tjänare fick finna sig besegrad. Med svärdet gav Gråbåge tillbaka alla de själar som Skälvaren stulit, och alla de själlösa blev sig själva åter. Den maskerade krigaren var fallen, och Skälvaren blev slagen i stål, inlåst och gömd. Men till Västmarkarnas förtret fick de reda på att det finns fler krafter än Mörkret som kan vända de dödliga mot varandra. Portalen till Västmarken stod fortfarande under skogens grenar, och väntade på att någon skulle passera genom den. På kullen där Portalen stod samlades tre härar. En var råttklanen Blodsvans, och en annan var en hord av krigare som bestod av de två klanerna Stark men Kunnig, och Kunnig men Stark, som tidigare gått samman. Och den tredje var Flocken, under Västmarkens baner. De tre sidorna lade ihop de Portalstenar de funnit, och låste tillsammans upp den magiska tingesten. Men vem som skulle få passera, var ännu inte avgjort.
För att lösa dispyten deklarerade de två Portalväktarna att ett slag skulle stå, och att segraren – om denne slogs med heder, skulle tillåtas gå igenom Portalen. De tre härarnas kämpar drog sina vapen, och striden stod. Sköldar splittrades, spjut knäcktes itu och svärd föll från döda fingrar, men i slutändan stod Råttklanen som segrare. Men på grund av det fulspel de använt, erkände Portalväktarna dem inte som segrare, och vägrade låta dem passera genom Portalen. Så Råttklanen – skamlösa som de är – högg ned också Portalens, vilt protesterande, heliga väktare, tills ingen längre stod i deras väg. Utan att se tillbaka steg råttmänniskorna igenom Portalens stenvalv – och försvann. Men det var en sak de missade; när råttorna stolt stegade igenom Portalen saknades en av Portalstenarna, vilket gör att de inte kan vara säkra på vart i världen de kommer att hamna. Möjligheterna är ändlösa; allt från Vangr till Västmarken till Isvidderna är möjligt. Så i slutändan var Flocken kvar i Mörkegård, och om de kommer att återvända till Västmarken kan jag ej säkert säga. Men nu, efter min intervju med Gråbåge, har Flockens krigare låtit mig gå. Jag styr mina steg åter mot Af Sejdels Skogar, för att bevittna och berätta de sagor och legender som kommer att födas där. Jag ber till vilka gudar eller väsen som än lyssnar, att jag inte kommer att tvingas möta äventyrens faror ensam.
Garl af Stop Sejdelburg – År 9 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 159e år