En sval sol steg över Af Sejdels höströda Skogar, när äventyrarna åter vågade sig ut på vägarna. De kom – som äventyrare så ofta gör – för att söka sin lycka med hjälp av sin list och färdighet med stål. Men det fanns också somliga som sökte… Något annat.
Nedanför Kungens Grav, bland Drakdalens dimma och mosstäckta stenar, fann äventyrarna Bork. Denne märklige orch ska ha kommit till skogarna i sökandet efter en grupp magiska nycklar; besynnerliga tingestar. Vissa viskar till och med att dessa artefakter besitter makten att öppna en port till Excidéas domän. Vad som kan tänkas slinka igenom en sådan öppning, och in i vår egen värld – från hemska monster till förskräckliga otyg – är inget en enkel tidningsman som jag själv törs tänka på.
Något annat jag ej törs tänka på – men som ändå måste skrivas – är rövarbandet som terroriserat skogarna. Den självutnämnt ”ökände” rövarledaren Rhöfvald – som vi skrev om i Stopets förra upplaga – återvände, denna gång med två kumpaner. Den ene var Röfhilde; en blodtörstig och girig figur, Rhöfvalds syster, och den ende som – om möjligt – kan göra anspråk på att vara värre än han. Den andre kallades Stum, och var – som namnet antyder – mycket riktigt stum.
Alla tre har – av de styrande i Nya Sejdelsburg – förklarats efterlysta för sina brott mot Västmarkens folk. Ännu ska de dock vara på fri fot. Det glädjer mig dock att kunna meddela att varje gång de hotat oskyldiga i Af Sejdels Skogar denna dag, ska skogens äventyrare med stål och list ha besegrat dem, och drivit dem på flykten.
När väl Bork funnit de magiska nycklar han sökte, kallades det till ritual. Nyheten spreds likt en stormvind över skogen, samlade ihop alla dess nyfikna äventyrare, och drev dem över Svartbäcken och mot Stora Stenen, där riten skulle hållas.
I Stenens skugga stod de samlade; Bork och hans hejdukar. Det sägs att de ska ha fångat in rövaren Stum, för att använda honom i ritualen. Om ryktena stämmer ska de ha bundit fast honom vid en sten, och hejdukarna ska ha stått i tystnad runt fången, då Bork utförde ritualen. Vad exakt den bestod av har inte kommit till min kännedom – och jag skulle önska att det förblir så – men trevligt kan det inte ha varit för stackars fångade Stum.
Men skogens äventyrare stod inte blott och såg på medan Bork sysslade med sin svarta magi- istället kämpade de emot. De samlade sina krigare och sina magiker, sina svärd, spjut och bågar. Så fort ritualen tog sin början började också äventyrarnas attack- de flög fram över det lövklädda fältet och mötte Borks förkämpar med stål i hand.
Äventyrarna segrade, och i bataljens slut svingade Bork sin stav för sista gången, innan han föll till marken för att ta sitt sista andetag. Den mystiske besvärjaren Bork hade besegrats, och de i stolthet hurrande Västmarkarna hade vunnit dagen. Men mellan firandet och hurraropen fanns också de som insåg att något var fel. Innan Bork föll hade han nämligen hunnit slutföra ritualen, lyckats öppna en port till Excidéas domän. Det talas om att den mörka magin ska ha sipprat genom öppningen och in i den bundne Stums ådror. I värdshusens mörkaste hörn viskas det om att detta ska leda till att denne enkle rövare blir starkare än någon människa varit förr- och än farligare.
Ingen kan med rätta känna sig säker i Af Sejdels Skogar så länge han vandrar. Det kommer att behövas modiga kämpar för att möta honom, när han hotar våra skogar. Starka kämpar. Listiga kämpar. Men framförallt kommer det att krävas äventyrare, för att rädda oss undan detta nya hot.
Men vilket namn kommer hjälten som räddar oss alla att bära? Måhända ditt eget, kära läsare?
Garl af Stop
Sejdelburg – År 10 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 160e år