När ryktena började sprida sig likt höstlöv för stormvinden över Västmarken, var vi många som tvivlade. Det viskades om att Bork – en mystisk främling – utfört en magisk ritual för att öppna en port till kaosets gudinna Excidéas domän, för att släppa in två hemska monster i vår egen. Vi var många som tvivlade då, men för blott några dagar sedan blev det uppenbart att ryktena varit sanna. Västmarken var sannerligen i fara.
En obarmhärtigt sval sol reste sig över Af Sejdels iskalla, gyttjiga Skogar, när äventyrarna åter började anlända. Vissa kom för att söka sin lycka, och andra för att söka äventyr. Oavsett vad de sökte visste de alla att detta skulle bli årets sista möjlighet; deras sista resa till de mytomspunna skogarna innan vintern hunnit svepa in landskapet i sin vita slöja, och göra vägarna ofärdbara.
Ett nytt tillskott till skogens äventyrare var de så kallade ”Råda-Riddarna”. Denna trupp tappra kämpar ska ha vågat sig ut i dessa våra ökända marker för första gången, och som jag förstår det ska de ha varit minst lika listiga och skickliga med stål i hand som resten av skogens äventyrare och lycksökare.
Alla Råda-Riddana ska dock inte ha haft samma tur, det talas i varje värdshushörn från Sejdelburg till Karls Korsning om hur två stackars riddare ska ha blivit överfallna av en grupp unga äventyrare, tillsammans med Rhöfválds ökända rövargäng. Denna märkliga skara ska ha överfallit de intet ont anande riddarna längs en landsväg, huggit ned dem, och bundit dem tillsammans, rygg mot rygg. Sedan ska de ha släpat med sig dem in till Byn och öppet sålt dem till högstbjudande. Att situationen i Af Sejdels Skogar tillåtits bli så illa att människor säljs som trälar på öppen gata… Det är något som säkert kan få de flesta att rysa. Eller ja, om detta inte vore Af Sejdels Skogar, det vill säga. Här är vi ju vana.
Ett annat hot äventyrarna fick möta denna dag var något som kallats ”Poltergeisten”. Detta mystiska väsen ska ha stulit både guld och silver, innan det beslöt sig för att – likt en parasit – ta över kroppen på intet ont anande människor. Först sökte poltergeisten sig till Örtakvinnan Marta, som genast – besatt – föll till marken, yladendes så att hela skogen hörde. När tillslut äventyrarna lyckats binda henne, och hålla henne still, beslöt sig Poltergeisten för att byta kropp. Örtakvinnan lade då sin hand på Röfhilde, som stod bredvid, och det sägs att Poltergeisten ’hoppade’ från Martas kropp till Röfhildes. Rapporterna om vad som hände sedan har varierat, men de flesta vittnen påstår att Poltergeisten ska ha bytt kropp ytterligare två gånger, först till Skråmästarens, och sedan återvänt till Örtakvinnans. Då ska kvicktänkta äventyrarna ha lyckats fånga in den illvilliga tingesten med rep, innan de läste upp en trollformel som sägs ha bannlyst detta märkliga väsen från vår värld. När Marta föll flämtandes till marken, som pånytt uppvaknad, stod det klart att formeln hade lyckats.
Men när dagen led mot sitt slut återstod ett sista – och största – hot. De båda demonerna från Excidéas domän återstod, och terroriserade fortfarande skogarna. Ja, det sägs att ingen tordes ens sätta foten på fel sida Svartbäcken, där de för det mesta höll till.
Det talades om en ritual- en magisk rit som skulle kunna ha makten att fördriva dessa ohyggliga odjur från vår värld- skicka dem åter till Excidéas domän. Det sades att det krävdes älvstoft, ett knippe magiska nycklar av guld, och en trollformel.
När skogens äventyrare beslutat sig för att dessa demoner inte längre kunde tillåtas terrorisera skogarna, samlades de vid Svartbäckens gyttjiga flodbank. Tillsammans lyckades de skaffa fram de nödvändiga ingredienserna, men de skulle inte räcka. För i övrigt krävdes också skicklighet med svärd, en nypa list och en rejäl dos mod. Men för Västmarkens äventyrare var det ingen konst att skaffa fram det.
De drog sina svärd, höjde sina sköldar, korsade Svartbäckens mörka vatten, och fortsatte in i den kalla skogen. I Stora Stenens skugga väntade de; de två demonerna, med sina benvita ansikten, målade med linjer svarta som kol, och ögon fulla med hat. Runt dem stod deras hejdukar- före detta äventyrare som sålt sina själar till Excidéa för att ta del av hennes mörka, hemska makt.
Pilar ven genom luften likt fåglar, och svärd och yxor dunkades mot sköldar, när anfallarna flög fram över den kalla, lövklädda marken. När de båda sidorna dundrade in i varandra likt stormvågor på öppet hav, ekade bataljens musik genom Af Sejdels Skogar. Västmarkens kämpar stred hedervärt. De slogs med list, beslutsamhet och mod. Och Västmarkens kämpar förlorade.
De drevs tillbaka, tvingades på flykt undan demonernas hejdukar, och de som stod kvar föll skadade till marken under fiendens stål. Demonerna firade, hejdukarna skrek i illvillig glädje, och de lämnade anfallarna kvar på heden. De begav sig åter upp till Stora Stenen. De trodde att de hade segrat.
I några ögonblick trodde nog äventyrarna det också. Men icke, för att besegra Västmarkens kämpar är ingen lätt sak. De som lyckats retirera återvände, och de skadade reste sig åter upp på vacklande ben, stödda mot sina systrar och bröder. Äventyrarna lyfte sina fallna svärd och sköldar från den kalla marken, och blickade åter mot fienden. Västmarkarna samlade sig, och denna gång lyckades inte Excidéas kämpar stå emot. Stål mötte stål, sköldar splittrades och spjut knäcktes itu, innan striden var över.
När tillslut äventyrarna tvingat ned de båda demonerna på marken, påbörjade de ritualen. Älvstoftet ströddes i en cirkel runt dem, tillsammans med de gyllene nycklarna. Och när den förvirrade novisen Tyra läste upp trollformeln var segern säker; demonerna fördrevs från Västmarken.
Kära läsare, nätterna blir fortfarande längre, kvällarna mörkare, och dagarna kallare. Men efter denna seger blir åtminstone Af Sejdels Skogar lite säkrare än förr. Nu är tiden kommen för vintern att lägga sitt vita täcke över våra marker. Men när väl snön smält undan, och tidigvårens blommor börjat kämpa sig upp genom den frusna marken, kan ni lita på att jag kommer att återvända till Af Sejdels Skogar. Ni kan lita på att jag kommer att fortsätta berätta historien om Västmarkens äventyrare. Så länge ni fortsätter att skriva den.
Garl af Stop
Sejdelburg – År 10 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 160e år