Storm i Af Sejdels Skogar

Ett ensamt, vitt tygstycke blåser över ödemarken. Det dansar över marken, över mossa och mellan träd, i riktning söderut. En gång i tiden var det ett värdshustält.

För några veckor sedan började den tidiga vintersnön falla över Af Sejdels Skogar. Och inte i några små mängder. Samtidigt föddes en ung stormvind i Stormbukten i sydväst, som dundrade upp över landet, och spred snön över hela Västmarken. (Jag tror i varje fall att det var det som hände, men Nya Sejdelsburgs väderexperter är tyvärr själva insnöade, så en enkel tidningsredaktör som jag själv kan ju bara gissa). Oavsett så snöar det. Och blåser. Och stormar. Mycket.

Det var bara dagar sedan anmälan kom in från ett värdshus uppe i Af Sejdels Skogar, dit äventyrare och lycksökare ofta söker sig för skattletande och annat farligt. Tydligen hade vinden blåst bort dess tält, och den stackars ägaren önskade gärna få tips om någon såg det. Det är dock tydligt att varken värdshuset eller Af Sejdels Skogar kommer att få några besökare ännu på en tid- stormen tillåter det helt enkelt inte. Mycket trist så klart, för äventyrarna som tänkte resa dit, och för tidningsredaktörer som jag själv som inte får något att skriva om. Jag får väl helt enkelt roa mig - och måhända också er, kära läsare - genom att skriva några rader om vad som skedde i Af Sejdels Skogar förra gången Västmarkens äventyrare styrde sina steg dit.

För ett drygt månvarv sedan reste sig solen över Af Sejdels Skogar, när äventyrare och lycksökare sökte sig dit för äventyr eller rikedomar eller allmänt fuffens. Jag antar i varje fall att den gjorde det, men det var långt ifrån uppenbart för ett enkelt mänskligt öga. För du förstår, kära läsare, solen var nämligen gömd bakom en tjock mur av mörka moln och regn som iskallt öste ned över skogen och de snart dyngsura äventyrarna. Det där tygstycket jag nämnde som utgjorde värdshusets tak var därmed också kanske dagens sanna hjälte.

Men äventyrarna möttes inte bara av oväder och generell bitterhet utan också andra ting, andra människor och andra varelser. Vissa mycket märkliga.

En handelsman dök upp - vid namn Skalde Långväga - och han har sedan dess bett att få avisera i denna tidning att han är öppen för att ta beställningar från så fjärran platser som Riket och Flodländerna, i Öst. (Men givet att han för tillfället är insnöad bara några hus nedför Nya Sejdelburgs gator från mig kan det ju dröja en tid innan beställningar kommer fram).

En annan skara nykomlingar kallade sig Frikompaniet. Som jag förstår det är de en grupp hyrsvärd, och en tämligen effektiv sådan enligt den ovan nämnda handelsman Långväga. Det sägs också att de dyrkar en ny gud, kallad Torad, våldets och rättvisans herre. Hela Västmarken gör mig nog sällskap i att spänt invänta vad Frikompaniet ska ha för sig härnäst.

Den grupp som mest konflikt kretsade kring var onekligen Hertiginnan Florens Augusta af Sejdels gruvföretag. De hade nämligen kommit långt med sina kontroversiella planer på att gräva en drakonitgruva i skogen. Dessa planer gillades dock inte av alla, och dagen inleddes med att de blev utdrivna ur byn av motståndare till gruvan (jag har hört motstridiga rapporter om vad denna grupp kallas, vissa påstår AGG, vilket står för Anti-Gruv-Gruppen, medan andra hävdar IDF, vilket står för Inte-Döda-Fåglar).

En annan grupp som var kritiska till Hertiginnans gruvplaner var råttmänniskorna, som dök upp och påstod att gruvan minsann grävdes i deras underjord, och att den skulle störa deras gångar. De påstod till och med att den skulle kunna hamna mitt i deras begravningsplatser djupt nere i berget.

När det framgått att gruvföretaget inte var helt välkommet i byn begav sig Hertiginnan och hennes följare ned till Drakdalen för att bygga sig ett eget läger, närmre gruvan.

I sin gruva gjorde de också stora framsteg, och genomförde flera lyckade expeditioner ned i mörkret i sitt sökande efter drakonit. Men när de återvände upp genom gruvöppningen efter dagens sista expedition möttes de av en förvånande syn.

AGG (eller vad de nu vill kallas) hade nämligen samlats utanför gruvan, med vapen i hand och mord i blicken. De hade fått nog, och ville att gruvan skulle försvinna. Under dagens gång hade de samlat på sig ingredienser till en förfärligt kraftfull bomb, och placerat den mitt framför gruvans öppning.

Gruvföretagets delägare och anställda tog omedelbart till vapen och mötte sina motståndare i strid med beslutsamhet och mod, men lyckades inte desarmera bomben i tid.

Skalvet ekade genom hela skogen och drev fåglarna skrämda ur sina träd. Marken sprack och berget kved och stenbumlingar föll och täckte ingången till gruvan. Vissa hann bara i sista stund hoppa åt sidan undan explosionen. Striden var vunnen, och gruvan var stängd.

Kommer den att förbli förseglad för evigt, eller kommer Hertiginnan och hennes bundsförvanter att lyckas öppna den åter? Det är en av de stora frågorna som ekar över det insnöade Nya Sejdelburg. Och vad kommer råttorna i sådana fall ta sig till, kommer de att hamna i konflikt med Hertiginnan? För att inte tala om vad AGG i det läget kan tänkas ta till för åtgärder.

Frågorna är som vanligt många, kära läsare, men den här gången får vi dessvärre vänta ut stormen innan de kan få sina svar. Men sina svar kommer de att få, när väl vägarna är färdbara och äventyrare åter kan styra sina steg mot Af Sejdels Skogar. Till dess får vi göra vårt bästa för att underhålla oss själva i våra insnöade små skrymslen. Ett tips är ju att ta en titt på vårt utmärkta sortiment av gamla Stop, som finns tillgängliga för allmänheten i Sejdelburgs arkiv, om man önskar lära sig mer om vad som tidigare skett i Västmarkens skogar, (om jag tillåts lite skamlös marknadsföring av mina egna produkter). Och vill man inte läsa om Västmarkens historia, kan man ju istället ägna tiden åt att planera för dess framtid, och vilken roll man själv ämnar spela i den. Den saken, kära läsare, är helt och hållet upp till dig.

Vi ses, så fort möjlighet ges, i Af Sejdels Skogar.

Garl af Stop

Sejdelburg - År 11 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 161a år