2020-08-21 Bortom Sjörå-Marans Bäck

Stopet

Sommarens obarmhärtiga ljus sken mellan löven i Af Sejdels Skogar, då Västmarkens äventyrare åter begav sig dit.
Somliga kom för äventyr och andra för guld. Somliga kom för att tjäna ljuset och andra mörkret. Somliga kom för rättvisa och andra för att undslippa den.
Men alla såg de samma sak när de kom fram; utsträckt över marken ett steg från sitt fallna svärd låg en död man. Han kändes kvickt igen som Sinus; en lurendrejare som haft mycket fuffens för sig i skogarna förr. Men det är inte allt han var; för denne Sinus var också det viktigaste vittnet i en pågående rättegång. Och nu var han död.
För er som nu undrar varför det plötsligt sker en rättegång i Västmarkens Skogar (de flesta brott brukar ju närmast av principskäl förbli ouppklarade) så kan jag förtälja att det rör sig om att den rika och mäktiga Hertiginnan Florens Augusta af Sejdel blivit rånad och förrådd av sin tjänarinna Kristina. Tjänarinnan påstods vid tillfället ha hjälpts av Sinus med sitt förräderi, vilket är varför han var ett så viktigt vittne; han var ju själv mitt uppe i hela denna kriminella röra. När tjänarinnan då låstes in i Nya Sejdelburgs häkte - anklagad för rån, men ännu inte fälld - och Sinus var beredd att vittna, torde detta brott vara nära en dom. Men med Sinus högst olägliga bortgång förändrades allt detta.
Trots detta bakslag beslöt sig Hertiginnan för att hålla en rättegång denna dag, och en dom kom mycket riktigt att falla. Men den dömde var kanske inte den folk från början misstänkte.
Under lagmästare Evelina Glas vakande blick kastades bevis och vittnesmål och motiv fram och tillbaka i en farlig dans där de anklagades liv stod på spel. Både advokater och åklagare, domare och jury arbetade hårt för att få fram sanningen. Mitt under processen flydde till och med ett av vittnena - som precis avslöjats som den lejda mördare som själv berövat Sinus livet - och försvann ut i skogen. Också trots detta fortskred rättegången. Men till slut drog juryn slutsatsen att det var ingen mindre än Hertiginnan själv som legat bakom mordet. I enlighet med straffet för anstiftan till mord dömdes alltså Florens Augusta af Sejdel till femtio daner i böter.

Många kommer att minnas hur Västmarkens äventyrare för några månvarv sedan fann ett mystiskt ägg, som sades innehålla en magisk, okänd varelse.
När ägget väl kläcktes visade det sig vara en Sjörå-Mara; ett magiskt och mäktigt vattenväsen. Ett mäktigt väsen som alltså denna dag var exakt en förmiddag gammalt. Varelsen höll till vid Svartbäckens banker, vid stranden bredvid den mörka - under solens hetta stelnade - leran.
Med några påhittiga äventyrares hjälp lyckades Sjörå-Maran dessutom rena Svartbäcken, för att göra den till ett trevligare hem. Detta kom senare att visa sig viktigt, då äventyrarna i utbyte fick Sjörå-Marans vänskap, och hjälp, när striden väl skulle komma.

Det dröjde inte länge innan den hjälpen skulle komma att behövas.
För bortom Sjörå-Marans bäck började mörka ting ske. Märkliga figurer rörde sig i skuggorna, skepnader smög i skydd av sommarlöven. Det viskades om odöda.
Folk talade om en ritual; om något mörkt ting som skulle öppna en dörr till dödens rike. Folk viskade om en dam, som skulle återvända.
Men det fanns också de som inte blott viskade om denna mörka ritual, utan begav sig till andra sidan Svartbäcken för att stoppa den. Lyckligtvis hade de fått tag på instruktioner för ritualen, och kom på idén att genomföra samma exakta ritual, fast baklänges. De hoppades att vad det än var som dessa mörkrets tjänare sökte göra, då skulle göras ogjort.
Fungerade det, kära läsare?
Den frågan besitter jag ej svaret på. Rapporterna varierar om vad som skedde efter det. Sanningen vrids om i rykten som övergår i myt som föder legend. Till slut blir det omöjligt att skilja sanningen och ryktena åt. Men det talas om en strid. Om stål som klingade och sköldar som splittrades och spjut som bröts itu.
Vem som segrade kan jag inte säkert säga. Vem som förlorade heller inte. Och om dörren till dödens rike står öppen, eller ens på glänt, kommer vi alla att ha anledning att slipa vårt stål skarpt, och hålla våra sinnen än skarpare i framtiden. En vänskap med en Sjörå-Mara skulle inte heller skada.
Jag hoppas att vi alla kan möta den framtiden tillsammans. I Af Sejdels Skogar.

Garl af Stop
Sejdelburg - År 11 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 161a år