Stopet

Läs senaste Stopet nedan. Äldre stop finns i arkivet.

I mer än sju månader satt en man under ett berg.

Långt ned under mossa och jord och sten satt han, i de tunnlar som slingrar sig under Drakdalen, och väntade. Han var fast där eftersom han haft oturen att hamna på fel plats vid fel tidpunkt; han hade råkat vara inne i Hertiginnan Af Sejdels gruva när Anti-Gruv-Gruppen sprängde öppningen för att stänga igen gruvan för gott, för över sju månader sedan. Sten blockerade hans väg, och ingen kom för att rädda honom. Så han förblev fast där nere i det djupa mörkret.

Hur han höll sig vid liv vet jag inte. Vad för mörka ting han såg där nere vet jag inte heller. Och inte heller hur han till slut lyckades ta sig ut vet jag. Men jag vet att han gjorde just det. Jag vet att han innan han fastnade i gruvans mörker hette Alfred, och var Hertiginnans trogne förman. Och jag vet att han var någon annan när han till slut kom ut i ljuset igen. Detta är historien om vad han gjorde då.

Och vad Västmarkens äventyrare gjorde åt saken.

Sommaren var yrvaken när äventyrarna - för första gången på mycket länge - sökte sig till Af Sejdels Skogar. De kom från olika platser och hade olika mål; ära, daner, kunskap och annat också. Vissa kände skogarna väl, andra var där för första gången. Till de förstnämnda kan räknas Hertiginnan Florens Augusta af Sejdel som återvänt med sina bundsförvanter (förutom Alfred såklart) för att åter försöka öppna drakonitgruvan i Drakdalen. Två av nykomlingarna var två mystiska paladiner som påstod sig tjäna vattenguden Palírroia; den ene var Arminet, riddare av högvattnet och den andre Gawayne, präst av lågvattnet. Dessa kungjorde att de var ditsända för att råda bot på de mörka krafter som besmittade skogen, och att alla som delade deras kamp mot ondskan var välkomna att följa med på deras jakt. Modiga äventyrare flockades runt dem, och det nybildade följet begav sig ut i skogen.

Där ute - vid Stora Sten - mötte de ingen mindre än förmannen Alfred. I början var Hertiginnan glad att se sin gamla tjänare helskinnad, men hon märkte snart att något inte stod rätt till med honom. Underjorden hade förändrat honom. Han talade om urdrakar och en kommande undergång; om att världen skulle brinna och återfödas i lågorna. Att det enda sättet att rädda världen var att förgöra den.

Innan paladinerna hunnit dra sina vapen hade Alfred höjt sin hand i luften och utropat en formel. Magi flödade genom luften; en märklig kraft som band paladinerna till honom, ersatte deras viljor med hans, deras sinnen med hans, gjorde dem till hans slavar. Också opålitliga typer från de gamla Excidéa-kulterna drog sina svärd för denne nye mörke herre, och striden var ett faktum. Skogens modiga äventyrare blev jagade ut ur gläntan av detta nya hot.

Det var tydligt att detta hot behövde besegras, och att nya allianser skulle behövas för att göra det. Varken Hertiginnans gruvföretag eller Anti-Gruv-Gruppen var starka nog att segra ensamma- men om de enades kanske de kunde ha en chans.

Det var det budskapet som handelsmannen Skalde Långväga framförde, när han samlat de båda grupperna till ting. Han ville att de skulle skriva ett kontrakt; en kompromiss som skulle innebära att de kunde sluta slåss mot varandra. Representanter från båda sidor satte sig vid förhandlingsbordet och kom överens om att gruvföretaget skulle få öppna gruvan igen och åter bedriva gruvdrift i Drakdalen, men bara på villkoret att de aldrig skulle gräva så mycket att det skulle riskera skada naturens kretslopp. De skrev under sina namn, och efter lite bläck på ett pergament fanns inte längre några skäl för blodssspillan mellan grupperna. De kunde enas mot sitt gemensamma hot; Alfred.

Samtidigt rörde sig Alfreds agenter genom skuggorna, med sina tvivelaktiga motiv och än värre metoder. De sökte återuppliva det gamla magiska svärdet Flamtunga; åter tända dess förödande eld. Genom ritualer och mörk magi lyckades de göra just det, och det blev än mer bråttom för den nya ljusets allians att stoppa dem.

Med mycket möda lyckades den nya alliansen med hjälp av något som kallats ’heligt vatten’ befria de båda paladinerna från Alfreds järngrepp. Och äventyrarna lärde sig också om ett sätt på vilket de kanske skulle kunna lyckas befria också Alfred från den mörkrets förbannelse som plågade honom.

Så de samlade sig nedanför Eremitkullen, med stål i hand, i syfte att få tillbaka sin gamla förman. Men han hade ett förbannat sinne och ett svärd av eld. Och ingen avsikt att ge sig utan strid.

Så stål fick möta stål också denna dag i Västmarkens skogar, och ljudet av stridsvrål och skräckslagna skrik fick eka mellan kullarna.

Båda sidor slogs tappert, men i slutändan blev Alfreds hejdukar besegrade och genom en ritual blev förmannens förbannelse lyft och när Alfred åter öppnade ögonen var han sig själv. Han mindes inget av det som hänt under dagen; det sista han kom ihåg var gruvans mörker och de märkliga ting han bevittnat där nere.

Jag vet inte vad dessa ting är, eller hur de kommer att påverka Västmarken framöver. Men jag vet att Hertiginnan fått tillbaka sin förman, och att han inte verkar vara så sugen på att jobba i gruva under den närmsta tiden.

Frågorna är många gällande vad som finns där nere i mörkret under Drakdalen men om jag känner Västmarkens äventyrare rätt skulle jag inte bli förvånad om någon av dem är modig eller dumdristig nog att våga sig ned dit i framtiden för att ta reda på svaren.

Andra frågor finns också. Kommer kontraktet mellan Hertiginnans gruvföretag och Anti-Gruv-Gruppen att hålla, eller kommer motsättningar och strider åter att blossa upp mellan dem?

Och vad är det egentligen som kommer ske i den flodländska koloni-staden Kartoffelköping, i söder, där en stor marknad ska hållas i sommar?

Kära läsare, jag ser ivrigt fram emot att se er besvara alla dessa frågor och fler därtill när vi ses åter. I Västmarkens skogar.

Garl af Stop

Sejdelburg - År 12 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 162a år