Västmarkens äldre historia

 

Rikets västra gräns sågs i många år gå längs floden Nurm. Denna strida ström som rann från Krangmassivets höga toppar, samlade sig i Kurmsjön vid deras fot och rusade sin slingriga, forsiga väg söderut där den slutade upp i och gav Stormbuktens redan förrädiska vatten än mer djup och strömmar.

När Riket i sin gryning nådde dessa marker red dess förkämpar ut för att bekämpa de mindre gudar som tagit sin tillflykt i dessa vildländer, men till skillnad från tidigare tåg vände de om när deras uppdrag var avslutat och lämnade dessa marker okuvade.

Och så förblev Västmarken en plats utom rikets räckhåll, där oliktänkare och vildfolk kunde undfly Rikets och kronans järnhandske. Och så förblev det, tills Interregnumets begynnelse.

I denna svåra tid som ännu varar har Riket fallit i kaos efter att den rättmätiga tronföljden utplånats eller försvunnit och storhusen tagit till vapen i kampen om kronan. Än idag kämpar Rikets främsta mot varandra i en tragisk saga utan något slut inom synhåll.

Men i detta kaos fanns de som inte intresserades av dessa blodiga ambitioner och sökte sig från Rikets centrum mot nya horisonter. Somliga flydde bara kriget, men andra sökte mer än bara frid i sin tillvaro. Bland dessa var huset Af Sejdel.

Ett rikt handelshus, ledda av Vondulf af Sejdel, invaderade med sina tjänare och legosoldater Västmarken och kuvade de stammar, fribönder och vildar som bott på slätterna bortom floden Nurm och införlivade Västmarken som en koloni av Riket med Vondulf själv som guvernör.

I åren som följde flydde mer folk Rikets inbördeskrig och nådde Västmarken, där de i stället stred för att driva barbariet och vildmarken från sitt nya hem. Snart hade en ny stad grundats, Sejdelburg, i Västmarkens hjärta, och från denna växande stad red knektar ut i skogarnas djup för att säkra civilisationens ljus i detta vilda land.

Denna nya ljusa framtid som Västmarken utlovade drog till sig äventyrare från Riket över, till och med bortom. Dessa kämpar flödade in i Västmarken, och stärkte genom åren civilisationens frammarsch, men fann också Västmarkens mörkaste hemligheter.

Bland dessa var Slukaren den första, ett vapen skapt av gudarna i en svunnen tid, för att evigt hemsöka människan. Detta svärd böjde dess bärare till sin vilja, och sina offer till en hängiven här som kom att terrorisera Västmarken.

Men med alver och fribesvärjares hjälp lyckades detta hot stoppas och Slukaren låstes in i djupa valv som grävts under Sejdelburg. För en tid var Västmarken åter hoppet och ljusets grogrund, tills vetgiriga arkeologer fann Drakens dal.

Dold bakom en förbannelse låg denna dal i skogens djup på den plats där uråldriga dömen haft sitt säte, där deras bane fallit men ändå överlevt. I djupet av denna dal låg Ormen Utan Slut. Urdrakarna var få men mäktiga, kanske bortom gudarna och till skillnad från alla andra kända väsen var de aldrig slavar under döden, ty drakens kvarlevor fördärvade sinnena på dem som besökte denna dal och tvingade dem att föra krig mot Västmarken och Riket. Så långt gick det att de belägrade Sejdelburg, och plundrade Kollegiets akademi.

Som från ingenstans hade denna armé slagit alla Sejdelburgs försvar, och lagt beslag på de verktyg de behövde för att återföra Ormen Utan Slut till dess världsliga kropp. Men i deras segerstund lyckades en skara tappra äventyrare sabotera ritualen. Men till en fruktansvärd kostnad.

Ritualen slet sönder slöjan som skiljer världen från det råa magiska kaos som råder bortom, och genom sprickorna som fortplantade sig längs Västmarkens kraftlinjer började rå magi läcka in i världen, så formades Revan.

Revan kan skymtas genom Af Sejdels skogar, men är som starkast där floden Nurm en gång flöt, på gränsen mellan Västmarken och Rikets helhet. Denna magiska ödemark har förvridit verkligheten, naturen och allt som passerar igenom den, på nya och än mer underliga sätt. Enligt magins tidvatten växer den och hotar de som funnit sig vid dess gräns, eller sjunker undan och ger förrädiska glimtar av andra sidan.

Sen dess har mycket hänt, häxan Nerixa och hennes legion av odöda har försökt kuva Västmarken och påtvinga sin nya ordning på detta vilda land, endast för att falla just när hennes stund var kommen.

Den lömska besvärjaren Torin som tog kontroll över drakens själ när Västmarkens beskyddare stoppade dess återfödsel har under år smidit lömska planer, med okända syften.

Och till allt detta kom gudarna själva att hemsöka Västmarken, och människans framtidshopp, när ett återförenat prästerskap lyckades väcka hämndens gudinna; Excidea, för sju år sedan. I tumultet som följde lyckades de återförena Slukaren med Excidea, och på så vis föra Västmarkens, vårvinden och återfödelsens gudinna; Arayah tillbaka till världen, men inte förrän Exicea hade släppt lös Hämndens Vind över Västmarken.

Land och leverne skövlades när alla samhällen, fort, och symboler för civilisation och människans ordning revs ner och hela Västmarken kastades in i en mörk tid av svält och lidande.

Nu, i segerns 157e år, efter 7 svåra år av tystnad och mörker reser sig Västmarkens folk åter.  Bland skogarna och ruinerna i Västmarkens djup kallar nu förlorade artefakter och rikedomar på såväl nya äventyrare som ärrade veteraner.

Äventyrens tid är åter kommen. Västmarken väntar.