0702-52 64 78 (telefonen används enbart under lajven) kontakt@vastmarkenlajv.se

Om Västmarken

Rikets västra gräns sågs i många år gå längs floden Nurm. Denna strida ström som rann från Krang Massivets höga toppar samlade sig i Kurm sjön vid deras fot och rusade sin slingriga, forsiga väg söder ut där den slutade up i och gav Stormbuktens redan förrädiska vatten än mer djup och strömmar.

När Riket i sin gryning nådde dessa marker red dess förkämpar ut för att bekämpa de mindre gudar som tagit sin tillflykt i dessa vildländer, men till skillnad från tidigare tåg vände de om när deras uppdrag var avslutat och lämnade dessa marker okuvade.

Och så förblev västmarken en plats utom rikets räckhåll, där oliktänkare och vildfolk kunde unfly Rikets och kronans järnhandske. Och så förblev det, tills Interregnumets begynnelse.

I denna svåra tid som ännu varar har Riket fallit i kaos efter den rättmätiga tronföljden utplånats eller försvunnit och storhusen tagit till vapen i kampen om kronan. Broder slogs mot broder tills deras söner tog över än idag kämpar Rikets främsta mot varandra i en tragisk saga utan något slut innom synhåll.

Men i detta kaos fans de som inte intresserades av dessa blodiga ambitioner och sökte sig från Rikets centrum mot nya horrisonter. Somliga flydde bara kriget, men andra sökte mer än bara frid i sin tillvaro. Bland dessa var huset Af Sejdel.

Ett rikt handelshus, ledda av Vondulf af Sejdel, invaderade deras tjänare och legosoldater Västmarken och kuvade de stammar, fribönder och vildar som bott på slätterna bortom floden Nurm och införlivade västmarken som en koloni av Riket med Vondulf själv som guvernör.

I åren som följde flydde mer folk Rikets inbördeskrig och nådde västmarken, där de i stället stred för att driva barbariet och vildmarken från deras nya hem. Snart hade en ny stad grundats, Sejdelburg, i västmarkens hjärta, och från denna växande stad red knektar ut i skogarnas djup för att säkra civlisationens ljus i detta vilda land.

Denna nya ljusa framtid som västmarken utlovade drog till sig äventyrare från Riket över, till och med bortom. Dessa kämpar flödade in i västmarken, och genom åren stärkte civlisationens frammarch, men fann också dess mörkaste hemligheter.

Bland dessa var Slukaren den första, ett vapen skapt av gudarna i en svunnen tid, för att evigt hemsöka människan. Detta svärd böjde dess bärare till sin vilja, och sina offer till en hängiven här som kom att terrorisera Västmarken.

Men med alver och fribesvärjares hjälp lyckades detta hot stoppas och slukaren låstes in i djupa valv som grävts under Sejdelburg. För en tid var västmarken åter hoppet och ljusets grogrund, tills vetgiriga arkeologer fann Drakens dal.

Dold bakom en förbannelse låg denna dal i skogens djup på den plats där uråldriga dömmen haft sitt säte, där deras bane fallit men ändå överlevt. I dujupet av denna dalen låg Ormen Utan Slut. Urdrakarna var få men mäktiga kanske bortom gudarna och till skillnad från alla andra kända väsen var de aldrig slavar under döden, ty drakens kvarlevor fördärvade sinnena av de som besökte denna dal och tvingade dem att föra krig mot Västmarken och Riket. Så långt gick det att de beägrade Sejdelburg, och plundrade Kollegiets akademi.

Som från ingen stans hade denna arme slagit alla Sejdelburgs försvar, och lagt beslag på de verktyg de behövde för att återföra Ormen Utan Slut till dess världsliga kropp. Men i deras segerstund lyckades en skara tappra äventyrare sabotera ritualen. Men till en fruktansvärd kostand.

Ritualen slet sönder slöjan som skiljer världen från det råa magiska kaos som råder bortom, och genom sprickorna som fortplantade sig längs västmarkens kraftlinjer började rå magi läcka in i världen, så formades Revan.

Revan kan skymtas genom Af Sejdels skogar, men är som starkast där floden Nurm en gång flöt, på gränsen mellan västmarken och Rikets helhet. Denna magiska ödemark har förvridig verkligheten, naturen och allt som passerar igenom den på nya och än mer underliga sätt. Enligt magins tidvatten växer den och hotar de som funnit sig vid dess gräns, eller sjunker undan och ger förädiska glimtar av andra sidan.

Sen dess har mycket hänt, häxan Nerixa och hennes legion av ödöda har försökt kuva västmarken och påtvinga sin nya ordning på detta vilda land, endast för att falla just när hennes stund var kommen.

Den lömska besvärjaren Torin som tog kontroll av drakens själ när västmarkens beskyddare stoppade dess återfödsel har under år smidit lömska planer mot okända syften.

Och till allt detta kom gudarna själva att hemsöka västmarken, och människans framtidshopp, när ett återförenat prästerskap lyckades väcka hämndens gudinna; Excidea för sju år sedan. I tumultet som följde lyckades de återförena slukaren med Excidea, och på så vis föra Västmarkens, vårvinden och återfödelsens gudinna; Arayah tillbaka till världen, men inte före Exicea släppte lös Hämndens Vind över västmarken.

Land och leverne skövlades när alla samhällen, fort, och symboler av civlisation och människans ordning revs ner och hela västmarken kastades in i en mörk tid av svält och lidande.

Nu, i segerns 157e år, efter 7 svåra år av tystnad och mörker reser sig västmarkens folk åter. I bland skogarna och ruinerna i Västmarkens djup kallar nu förlorade artefakter och rikedomar till så väl nya äventyrare som ärrade veterander.

Äventyrens tid är åter kommen. Västmarken väntar.

Share This