0702-52 64 78 (telefonen används enbart under lajven) kontakt@vastmarkenlajv.se

2018-10-03 Ockupationens Skugga

I slutet av den tid som gått till historien som Drakprofetens Vår, besegrades Excidéakulten och Rikets soldater drevs från våra skogar. Efter det steg stridens segrare – Flocken – igenom den magiska Portalen, och försvann spårlöst från Af Sejdels Skogar. När de som så länge försvarat Västmarken från den stundande invasionen från Riket nu försvunnit lika spårlöst som vinterns sista snö, låg Drottningens väg öppen. När nu ingen längre beskyddade Västmarken var det bara en tidsfråga innan invasionen kom att falla över landet. Genom den andra Portalen – mellan Riket och Bråkköping i Norr – färdades Drottningens arméer till Västmarken. Rikets soldater strömmade igenom de magiska stenvalven, en till synes endlös här, som likt en våg av spjut, svärd och pikar sköljde över Västmarken. Invasionen som domedagsprofeterna så länge talat om, hade nu till slut skett.
 
Ännu har inte de stora städerna, som Nya Sejdelburg och Karls Korsning fallit, men jag är rädd att det bara är en tidsfråga, istället har Drottningens förkämpar befäst sig i Af Sejdels Skogar, och vässat sina svärd i väntan på Flockens stundande återkomst. Men det fanns också de som inte tänkte låta sina skogar ockuperas av främmande makter, ett sällskap som samlades med ett gemensamt mål; ett slut på kungaskapets makt. Detta sällskap sägs ha enats blott av en gemensam doktrin, en dröm om att alla världens Kungar och Drottningar ska kastas av sina troner, och att alla världens Kronor skall brytas itu. Att frihet, eller måhända anarki, ska styra Västmarken. Alla dessa likasinnade rebeller skall ha sammankallats av en mystiskt figur, om vilken jag vet mycket lite. Det sägs att ingen ännu har sett honom personligen, men att han är hjärnan bakom hela Motståndsrörelsen. Han sägs gå under namnet Enöga. När ryktet nådde Rikets soldater att Flocken var påväg tillbaka till Skogarna, begav de sig med svärd i sina händer till Gränsen. Och där, ovanför Lerbacken ned till Drakdalen ställde de upp sig bakom sina löjtnanter, händerna slutna om spjutens skaft. Där mötte de Flocken, lutade mot sina oslipade vapen, med smutsiga ansikten och ögon, trötta sedan vandringen. Vägens damm hade lagt sig över dem likt en utmattad dimma, men de hade kommit fram. De hade kommit hem.
 
När de två falangerna just skulle gripa efter sina vapen gjordes de sällskap av en tredje spelare, i detta stålets spel. Motståndsrörelsens ansikten tittade fram mellan träden som växte vid sidan av Kungens Grav. Ansikten fulla av vrede. Ansikten vars bärare kämpat mot Rikets ockupation i Flockens ställe. Och Motståndsrörelsens kämpar var inga att mäkla fred, så visst stod där en strid, vid Af Sejdels Skogars gräns. En strid där Flocken och Motståndsrörelsen enades mot sin gemensamma fiende; Riket. Från gläntan ekade ursinniga vrål, smärtsamma skrik, och ljudet av stål mot stål, men i slutändan drev den enade hären Drottningens soldater på flykten. Så då, när kråkornas fest tog sin början, stod två falanger kvar; Flocken och Motståndsrörelsen. Tystnaden bröts av Kungadräparen Gråbåge, Flockens härförare. Han föreslog att de båda härarna skulle enas för att tillsammans besegra Riket, inte blott i striden som just stått, utan också i kriget. Men Motståndsrörelsen som kämpat och blött i Flockens frånvaro, hade ett villkor. De krävde att Gråbåge skulle frånsäga sig all rätt till Västmarkens Tron, och lägga ned Kronan för gått. Men Kungadräparen Gråbåges ambitioner skrek högre i hans huvud än anarkisternas röster, så han skakade enkelt på huvudet. ”Då blir det krig,” ska Motståndsrörelsens svar ha lytt.
 
Rikets soldater må ha ockuperat Af Sejdels Skogar, men deras Drottning stod inte att finna. Ända sedan hon försvann efter Slaget om Drakdalen, i mitten av förra våren har hon inte synts till. Men ryktena fanns där i skogarna, i hennes ställe. Först sades det att hon var död, sedan att hon blivit kidnappad, och efter det att hon blivit fängslad i Riket av upprorsmakakare. Mina källor säger att de enda bevis som visade var Drottningen befann sig var ett antal brev, men dessa ska ha bränts innan hennes soldater hunnit finna dem. Och så blev Riket ledarlösa, med blott askan efter bränt pergament som ledtråd i sökandet efter deras Drottning. Om ni – kära läsare – planerar att resa genom Af Sejdels Skogar, måste jag rekommendera beväpnad eskort. Det förhåller sig nämligen så att en grupp ’råttmänniskor’, ska ha gjort sig hemmastadda i skogen, och de verkar inte ha några planer på att flytta. Men ryktena från Af Sejdels Skogar talar också om en hemlig plan, en plan att förstöra Västmarkens urgamla Krona, så att ingen någonsin ska kunna kalla sig för Kung av detta land igen. Planen var Motståndsrörelsens, men långt ifrån alla stod vid deras sida – då både Drottning Triris av Riket och Gråbåge av Västmarken ville lägga beslag på Kronan själva. Så tvisten avgjordes – som så ofta är fallet i Västmarkens skogar – med stål. De tre härarna samlades utanför Gamla Handelsfortet och en batalj stod. Sköldar splittrades, spjut bröts itu och i slutändan var överlevarna ensamma på heden, med blott korpar som sällskap.
 
Detta ska ha varit en förvirringens batalj, men i slutändan ska Flocken ha utropat sig själva till segrare. När det hurraropet vrålats, och det sista skriket ekat genom skogen gav sig segrarna av, och de av förlorarna som överlevt drog sig undan ut i obygden för att samla sina krafter. Men vem som i slutändan fått tag på Kronan kan ej blott en enkel skribent uttala sig om. Men det ryktas att falangerna ämnar återsamlas i Af Sejdels Skogar åter, om en tid, och då tänker jag vara på plats för att fortsätta berätta Västmarkens historia. Jag hoppas innerligt att ni – kära läsare – kommer att vara där för att skriva den.
 
Garl af Stop
Sejdelburg – År 9 e HV (Efter Hämndens Vind), Segerns 159e år
Share This