0702-52 64 78 (telefonen används enbart under lajven) kontakt@vastmarkenlajv.se

2018-11-09 Gråbåges Nya Kläder

En blek höstdimma låg över de rödgula trädtopparna i Af Sejdels Skogar, då ’Drottningen’ anlände. Hon kom klädd i sidenklänning och en vit slöja täckte hennes ansikte. Hennes livvakter bar skabbiga kläder, smutsiga ansikten och illa dolda grin. När det skabbiga följet mötte Rikets utsända representanter uppstod förvirring. Rikesmännen hade ju fått höra att deras Drottning, Triris av Riket försvunnit, att hon blivit kidnappad och bortförd av sina fiender mot sin vilja. Men nu stod hon där, framför sina häpna undersåtar. Hon beordrade de motstridiga soldaterna att omedelbart lämna Västmarken, och återvända till deras hemland Riket. Då började misstänksamheten att gro, skulle de plötsligt fly från det Kungadöme de just erövrat? På ett ögonblick förlora allt de redan vunnit? Då började Rikets soldater att fundera. Varför gömmer Drottningen sitt ansikte? Varför ser hon mycket längre ut än vanligt? Och varför är hennes röst så mycket mörkare? I en annan del av skogen låg den riktiga Drottningen bunden under en gran. Det var nämligen en upprorsmakare vid namn Lugard som angripit hennes följe påväg från Bråkköping. Sedan hade han släpat Drottning Triris – bunden i rep – hela vägen till Af Sejdels Skogar, där han nu presenterade henne för Motståndsrörelsen, det följe av rebeller och anarkister som stått upp mot Rikets ockupation. De bestämde sig för att sälja tillbaka Drottningen till hennes undersåtar, för dyra pengar.
 
De mötte Rikets soldater vid Svartbäcken. När Rikets representanter såg den riktiga Drottningen, insåg de att den som tidigare utgett sig för att vara Drottning i själva verket var en bedragare. När de insett sitt misstag och vände sig emot henne drog ’Drottningen’ klänningen över huvudet, och ryckte fram ett svärd. Ögonblickligen drog de som utgett sig för att vara Drottningens livvakter sitt eget stål, och ställde sig vid deras härförares sida. När han hastigt gnuggat sminket ur ansiktet stod det klart att det var Gråbåge, Kungars Bane och Arayahs förkämpe, som klätt sig i klänning och utgett sig för att vara Drottningen för att lura Rikets arméer att lämna Västmarken.
 
Men när han var avslöjad, och de tre härarna stod med dragna vapen runt Svartbäcken, var det blott ett avtal som kunde rädda dem undan det annars stundande blodbadet. Ett skrivet kontrakt som sade att Motståndsrörelsen och Flocken skulle få 750000 daner vardera, i utbyte mot att lämna tillbaka Drottningen till Riket. Och så, med blott ett par ord och några bläckdrag på pergament, lade sig freden över Af Sejdels Skogar. För en tid. För blott ett år sedan föll Galne Kung Malcolm död ned, genomborrad av Gråbåges svärd, på den plats som sedan kommit att kallas Kungens Grav. Han regerade Västmarken i tre vintrar, men när Gråbåges klinga föll upplöstes hans kungadöme, och hans namn föll till historien. Men det är fortfarande få som vet varför han i själva verket blev galen.
 
Mina källor säger att Malcolms Krona – den urgamla gyllene cirkeln som lindat sig likt en orm runt pannan på alla Västmarkens urgamla kungar – låg bakom hans galenskap. Den skall nämligen ha förhäxats och förpestats av svart magi, vilket gjorde att den, likt en parasit, livnärde sig på bärarens själ. Detta gjorde att den successivt sög i sig Kungens själ, och lämnade hans kropp från vettet; i galenskapens grepp. Så när väl Gråbåge satte svärdet i sin forne frände Malcolm, så var det inte Kungen han dräpte, utan blott skelettet som höll Kronan på plats. Det var blott skuggan av en man som dog där, på Kungens Grav, men Malcolms själ levde vidare, fängslad inuti Kronan. Detta bringade problem för Motståndsrörelsens planer. De hade nämligen kommit över Kronbrytarprofetian, en samling verser som – om yttrade – har makten att bryta den urgamla Kronan itu, och förstöra den. Och utan Krona, kan ingen Kung eller Drottning finnas. Så med Kronan förstörd hoppades de att kriget om vem som skulle styra Västmarken skulle nå sitt slut. Att ingen, varken Gråbåge eller Triris av Riket, skulle kunna göra anspråk på regentskapet. Att Västmarkens folk skulle leva i frihet. Men nu stod de inför ett dilemma; om de förstörde Kronan skulle mörkret och galenskapen som vistades där att söka sig till närmaste levande själ, och likt en parasit ta över den. Med andra ord skulle den som stod närmast Kronan när den förstördes, att falla offer för galenskap och mörker utan motstycke.
 
När den bleka solen stod högt på himlen, och den kalla vinden fick de gula trädkronorna att rassla över deras huvuden, samlades de tre härarna utanför det Gamla Handelsfortet. Genom lurendrejeri och lögn hade drottningkidnapparen Lugard lyckats få både Gråbåge av Flocken, och Triris av Riket att närvara vid ritualen. När nyfiken tystnad lagt sig över gläntan började han tala. Han läste upp de tre verserna – och bad Drottningen att backa bort från Kronan, bort från faran. Sedan drog han sitt svärd och högg Gråbåge i sidan, tvingade ned honom på knä bredvid Kronan, och slutförde ritualen. Kronan fanns ej mer, men det mörker som i den vilat var nu fritt. När Kronan var bruten sipprade mörkret ut, och sökte sig mycket riktigt till den närmaste levande själen; Gråbåge. Han skrek och vred sig i vånda, då Kronans mörker tog kontroll över honom. När han tillslut reste sig, var hans blick mörk som underjordens svartaste grotta. Han pekade på sin frände, Flockens andra ledare, Trischa, och skrek att hon hade dräpt honom. Skrek att Kung Malcolm var tillbaka. Han drog sitt svärd och högg sig en väg genom sina tagna, och förtvivlade vänner, och flydde ut i vildmarken. Ingen tordes följa efter.
 
Kvar stod Flocken, Riket och Motståndsrörelsen, alla lika förbluffade över vad som hänt. Det dröjde inte länge förens förvirringen lagt sig, och anklagande fingrar höjdes för att peka ut den skyldige. Den som bar ansvaret för det som skett. Den som skulle straffas. De tre härarna drog sin svärd, för att försvara sina egna och bekämpa de andra och en strid följde. Två märkliga allianser ska ha bildats, en mellan råttklanen Blodsvans, och en mellan Motståndsrörelsen och Riket. De två enade härarna sköljde över varandra likt stora havsvågor av stål, skrik och vrede. Vem som segrade går inte säkert att säga, men i slutändan släpade överlevarna iväg sina sårade över fältet, ut i obygden för att slicka sina sår, vässa sina knivar och leva för att slåss ännu en dag. Så vår Krona är förstörd, och en gammal Konung ska ha återvänd med nytt ansikte, och hämnd i sitt hjärta. Om han nu har något. Om ett månvarvs tid kommer jag att återvända för att fortsätta berätta Västmarkens historia, och jag ber till vilka gudar och demoner som än lyssnar att ni kommer att var där med mig. För tvingas jag möta skogarnas faror ensam, då är hoppet i sanning förlorat.
Garl af Stop Sejdelburg – År 9 e HV (Efter Hämndens Vind),
Segerns 159e år
Share This